Upprinnelsen till tankarna i det här inlägget kom när jag läste Niklas Törnekes bok om Relational Frame Theory (RFT). I den använder han ordet avsiktlig som en synonym för operant beteende. För att förstå en handling så måste vi alltid förstå den avsikt eller intention som ligger bakom handlingen.

Det jag skulle vilja hävda är att vissa intentioner korrelerar med psykologiskt välbefinnande. Om jag handlar motiverad av medkänsla, kärleksfull vänlighet och generositet så kommer jag på lång sikt att må bättre än om jag handlar motiverad av illvilja, hat eller girighet. Kortsiktigt kan det absolut finnas förstärkande konsekvenser av att exempelvis medvetet skada någon, men de långsiktiga konsekvenserna kommer alltid att vara negativa. Denna tanke är central inom klassisk mindfulness, men det börjar bli en mer accepterad del av kontextuella psykoterapier. Allt mer forskning (från exempelvis Stanford University) ger också stöd för att övningar i exempelvis medkänsla och kärleksfull vänlighet är gynnsamma för psykologiskt välbefinnande.

Jag tror att de flesta intuitivt ser detta. Om man är en elak djävel som faktiskt vill andra människor illa och drivs av hat eller missunnsamhet så kommer man att må sämre än om man är en vänlig själ som vill andra väl och motiveras av omtanke och generositet.

Så långt första delen av min fundering.

Den andra delen handlar om hur man arbetar med värderad riktning inom ACT. Genom olika typer av övningar så uppmuntrar man klienter att komma i kontakt med det som är verkligt viktigt för dem. En typisk övning skulle kunna vara att föreställa sig att man bevittnar sin egen begravning och de tal som hålls där. När människor sammanfattar ens liv, vad vill man att de ska säga? Hur önskar man att man levt sig liv, vad hoppas man ska ha varit centralt och tongivande?

I teorin skulle man kunna tänka sig att en klient kommer fram till att deras mål i livet är att plåga andra och att de upptäckt att de finner stor tillfredsställelse i att slå små barn. I teorin (som jag förstått den) ska dessutom terapeuten alltid respektera den värderade riktning som klienten kommer fram till och inte pracka på honom eller henne en ”korrekt” värdering. I praktiken så verkar dock de flesta människor komma fram till en värderad riktning som ligger ganska väl i linje med de gynnsamma intentioner som jag beskrivit ovan. Tack och lov…

Men här kommer andra delen av min fundering. Lars-Göran Öst berättade på en föreläsning att han brukar tracka den kognitiva psykologins fader Aaron Beck varje gång han träffar honom med frågan: ”Hur är det nu, har ni hittat någon evidens för att sokratisk frågeteknik är bättre än psykoedukation?”. Jag blev påmind om detta idag när jag funderade kring hur man arbetar med värderad riktning i ACT.

Ponera att det stämmer att vissa intentioner i sig korrelerar med psykologiskt välbefinnande. Ponera att det är gynnsamt att vara omtänksam, att bry sig om andra, att vara kärleksfull och generös (och notera att jag talar om funktion, dvs inte beteendets yttre form, utan avsikten, intentionen som ligger bakom). Vore det då inte en god idé att lära ut detta till klienter, precis som man lär ut acceptans, defusion och så vidare? Oftast förefaller klienter hamna i ungefär detta när de får utforska sin värderade riktning, men kan det inte vara så att detta i själva verket är en onödig omväg, precis som sokratisk frågeteknik kanske är en onödig omväg när man istället kan förmedla kunskap och kännedom om grundläggande inlärningspsykologiska mekanismer?

Jag är medveten om att detta till syvende och sist är en empirisk fråga. Är vissa intentioner mer gynnsamma än andra generellt och globalt (dvs ”globalt” i en kontextuell mening)? Det är förstås en fråga för forskningen att svara på. Här finns många fällor att gå i och många av dem tror jag handlar om just svårigheter att skilja form från funktion. Det är exempelvis lätt att få för sig att den som alltid motiveras av medkänsla, kärleksfull vänlighet och generositet blir en självförnekande dörrmatta som inte står upp för sig själv eller går under av det som brukar kallas ”compassion fatigue”. Men då skulle jag påstå att man blandar ihop ett beteendes form med dess funktion. Någon som motiveras av medkänsla kan fortfarande agera kraftfullt (som en förälder som skäller ut ett barn som gjort något riktigt farligt) och den som jobbar dygnet runt med välgörenhet kan göra detta inte för att de har en verkligt generös intention, utan för att de vill känna sig duktiga, få beröm eller för att de har internaliserat regler som säger att man ”bör göra så”.

I den klassiska mindfulnesstraditionen är som sagt vikten av en gynnsam intention central. Ett av de ord som brukar översättas till ”mindfulness” är sampajanna. Det betyder ungefär att ”se klart” och en av de viktigaste sakerna att ”se klart” är just vår egen intention i varje ögonblick. En central funktion hos mindfulness är således att skapa en medvetenhet om de impulser som uppstår inom oss och att sedan välja att agera på de impulser som är gynnsamma, samt att avhålla oss från att agera på de som inte är det. Om vår impuls är att skada någon genom att säga något elakt bör vi avstå från att agera på den. Om vår impuls är att göra någon glad genom att le mot dem bör vi agera på den.

Så för att sammanfatta: Om man får tro traditionell mindfulness så är vissa intentioner, såsom medkänsla, kärleksfull vänlighet och generositet gynnsamma. Detta börjar också bekräftas av forskningen. Om det nu stämmer att det är på det viset, borde då inte dessa göras till värderade riktningar för den som eftersträvar psykologiskt välbefinnande? Precis som man förmedlar kunskap om viktiga förhållningssätt som acceptans, defusion, upplevelsebaserat undvikande och så vidare, borde man då inte förmedla också vikten av sådana intentioner till klienter? Och är det inte möjligt att det till stor del är det faktum att klienter kontaktar just dessa intentioner som är det verksamma i att arbeta med värderad riktning?

Tidigare inlägg från kongressen:

• Mindfulnesskongress i Hamburg
• Mindfulnesskongressen, dag 2
• Mindfulnesskongressen, dag 3

Professor Jay Garfield

Idag deltog jag bara på en föreläsning, med professor Jay Garfield på temat ”Mindfulness and ethical responsibility.” Garfield centrala tes var att mindfulness möjliggör etisk ansvarstagande, hjälper oss att bli trygga och fria från rädsla i våra handlingar, underlättar handlingar som är gynnsamma och gör det möjligt för att första orsakerna till vårt eget och andras lidande. Endast genom att vara närvarnade, medvetna och uppmärksamma på oss själva och på andra kan vi skapa en tillräckligt djup förståelse för att kunna agera etiskt.

Garfield gick sedan vidare för att peka på en synbar paradox inbyggd i frågan om etiskt handlande. Ä ena sidan krävs som sagt mindfulness, en introspektiv självreglering med vilken vi undersöker våra egna intentioner och motiv. Drivs vi av generositet, eller drivs vi av girighet? Ser vi på situationer objektivt eller låter vi oss färgas av ilska och irritation? Tar vi hänsyn till långsiktiga effekter, eller drivs vi bara av omedelbar behovstillfredsställlelse? Och så vidare.

Å andra sidan måste verkligt etiskt handlande med nödvändighet vara spontant. Så fort den är planerad, dvs motiverad av konceptuella överväganden är den inte längre motiverad av verklig omtanke och generositet. Garfield kallade detta ”One thought too many” och exemplifierade med den som endast handlar ”gott” för att följa vissa moraliska regler, av rädsla för ett högre väsen och så vidare.

Föreställ dig att du ligger på sjukhus. En vän kommer på besök. Först blir du jätteglad över din väns omtanke, men sedan säger din vän: ”Jag är här för att det är det moraliskt riktiga. Om man är en bra människa måste man besöka sina vänner på sjukhuset.” Det skulle förmodligen göra dig ledsen och upprörd. Det du önskar är förstås att din vän spontant vill besöka dig för att han eller hon verkligen bryr sig om dig.

Garfield citerade Aristoteles som konstaterade som just menade att sant etiska handlingar måste vara spontana i denna mening. Men som Aristoteles också konstaterade kräver detta en internalisering av etiska vanor och synsätt. Detta i sin tur kräver träning. Spontan, påpekade Garfield, är inte det samma som slumpmässig.

Garfield gav exempelet med en skicklig jazzmusiker. Det krävs åratal av träning och förberedelse för att kunna vara spontant och improvisera jazzmusik. Eftersom det sker tillsammans med andra kräver det också en intensiv närvaro och uppmärksamhet, det kräver en hög grad av mindfulness. Det samma är sant för alla experter. En professionell fotbollsspelare lägger spontant en perfekt passning, men om det inte vore för tusentals timmar av träning och, återigen, en fullständig närvaro och uppmärksamhet skulle det inte vara möjligt.

Så etiskt agerande kräver träning i mindfulness, i närvaro och självmonitorerande introspektion. När detta har tränats tillräckligt så kommer det att internaliseras. Vi kommer att bli experter på att vara närvarande och uppmärksamma. Vi kommer att bli experter på att agera med omsorg, omtanke och vänlighet.

Dalai Lama

På eftermiddagen var det dags för en paneldiskussion med Dalai Lama. Dalai Lama inledde med att trycka på behovet av att lära sig iaktta sitt eget sinne. Trots våra fantastiska materiella framgångar och tack vara vår otroliga teknologi som hjälper oss leva friskare och längre så upplever många en existentiell tomhet. Verklig lycka kommer inifrån. Endast genom ett lugnt, stabilt sinne fyllt av positiva känslor och jämnmod kan vi skapa förutsättningar för verkligt välbefinnande.

”I think I have had some success”, sa Dalai Lama. ”Comparatively I think I can meet adversity in my life without my mind being disturbed. I am always very happy. But we are all human beings, we are all the same, with the same body, the same feelings, the same kind of mind. So you can all cultivate this.”

Dalai Lama berättade också om att han förespråkade en sekulär etik skild från religösa dogmer. Sedan många år har han fört en intensiv diskussion med forskare från olika fält och han var mycket glad över de senare årens framsteg inom forskningen. Bland annat berättade han om en studie som visat att meditation på medkänsla ledde till ett ökat socialt ansvarstagande, men också till ökat välbefinnande och bättre hälsa för utövaren. ”Some people think compassion only benefits the receiver. No! The person practicing compassion is the first benefactor. That person will always benefit himself.”

Paneldiskussionen kom att handla mycket om utbildningsväsendet. Dalai Lama tryckte mycket på behovet att införa träning i mindfulness och en sekulär etik från förskola till universitet. Diskussionen avslutades med att Dalai Lama tryckte på behovet av handling. ”Tomorrow I will be gone. You will be left with the responsibility on your shoulders. I truly believe that the conditions are there to create a more peaceful world in this century. But it depends on wise and compassionate action.”

När Dalai Lama skulle lämna lokalen fick han syn på en gammal vän i publiken. Han bad honom komma upp på scenen, kramade om honom länge och drog honom kärleksfullt i örsnibbarna. Sedan försvann han iväg lika plötsligt som han dykt upp.

Så var det dags för kongressens tredje dag. Förmiddagens program handlade om ”Mindfulness and neuroscience”, vilket är ett ämne som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Eftermiddagens program hade temat ”Mindfulness and education”, men tyvärr kunde jag inte delta på detta.

Övriga inlägg från kongressen:

• Mindfulnesskongress i Hamburg
• Mindfulnesskongressen, dag 2
• Mindfulnesskongressen, dag 4

Dagen inleddes av Doktor Sara Lazar som forskar på neurovetenskap vid Massachusetts General Hospital och undervisar i psykologi vid Harvard Medical School. Hon höll en mycket intressant presentation om meditation och neuroplasticitet. Forskningen hon och hennes grupp gör handlar inte, berättade hon, om att bevisa att meditation och mindfulnessträning fungerar. Det finns det, precis som Nicolas Van Dam konstaterade dagen innan, överväldigande bevis för. Istället är Lazars grupp inriktad på frågan om hur det fungerar. Specifikt är de intresserade av att knyta strukturella förändringar i hjärnan till funktionella förändringar och se hur dessa korrelerar med förändringar i beteende. I sammanganget ska ”beteende” också förstås inte bara som yttre beteenden, men framförallt inre beteenden som tankar, känslor och så vidare.

I den första studien som Lazar gjorde jämfördes hjärnavbildningar hos erfarna meditatörer och en kontrollgrupp bestående av människor helt utan erfarenhet av meditation. I denna studie hittades strukturella skillnader i bland annat insula (som är knuten till bland annat medkänsla) och paralimbiska kortex. Det senare är ett område som integrerar de lägre delarna av hjärnan, som det limbiska systemet, med de högre delarna i neokortex. Just detta område är indikerat i många sjukdomstillstånd. I studien fann man också en minskad aktivering av amygdala.

Andra studier som genomförts på erfarna meditatörer har hittat liknande effekter tillsammans med förändringar i andra områden i hjärnan som exempelvis Hippocampus. Hippocampus är bland annat kopplat till minne och är ett område i hjärnan som man vet minskar i storlek när någon utsätts för utdragen stress.

I flera studier har man också kunnat observera hur själva kortex är tjockare hos de som tränat mindfulness. Normalt sett minskar tjockleken på kortex med ökad ålder (hjärnan krymper, skulle man kunna säga). Hos erfarna mindfulnessutövare har man dock inte kunnat observera något sådant samband.

Sådana fynd kan anses stödja hypotesen att mindfulnessträning resulterar i bättre känsslomässig reglering, en minskad mängd negativa emotioner, större empatisk förmåga och en mängd andra positiva effekter. Problemet är bara att när man gör så kallade retrospektiva studier (dvs tittar på de som mediterat i många år) så kan man inte vara säker på att det är just meditationen som lett till det effekter som observeras.

Lazar berättade att hon ofta får kommentarer i stil med att ”Meditators are weird. They only eat vegetarian food and stuff. Besides just getting that much rest everyday would make anyone less stressful.” Och invändningarna är helt och valida, man kan inte med säkerhet veta vad som är hönan och ägget i prospektiva studier. För att verkligen fastställa att det är meditation och mindfulnessträning som är den verksamma komponenten behöver man genomföra så kallade longitudinella studier. Dvs. man behöver hitta människor som inte mediterat och mäta deras hjärnor. Därefter låter man dem meditera och sedan mäter man deras hjärnor igen. Därefter jämför man dem med en kontrollgrupp. Om man då kan konstatera att det skett förändringar i hjärnorna hos de som fått träna mindfulness, men inte hos kontrollgruppen, så kan man med större säkerhet säga att meditation leder till vissa förändringar i hjärnan.

Denna typ av studier har också börjat göras. En sådan studie av just Lazars grupp har jag skrivit om tidigare här på bloggen. Det intressanta där är att man kan iaktta förändringar efter bara 8 veckors träning i mindfulness.

Efter Lazars föredra fick jag tillfälle att fråga henne om planeras några studier på längre interventioner än åtta veckor. Hon berättade att hennes dröm var att göra en studie på människor som genomför en treårsretreat (dvs som mediterar konstant och oavbrutet i tre års tid). Att få forskningsmedel för en sådan studie var dock en stor utmaning. (Så om någon läser detta, har en miljon över och vill bidra till detta spännande område så är de välkomna att kontakta Sara Lazar).

Det andra föredraget, av doktor Ulrich Ott (från Bender Institute of Neuroimaging at the Liebig-University) behandlade till stor del samma område som Lazars. Ott presenterade fler områden i hjärnan som man kunnat visa påverkas av meditation och pratade mer ingående om deras funktion.

En intressant aspekt handlar om det autonoma nervsystemets förmåga att reglera saker som andning och det kardiovaskulära systemet. Det finns övertygande bevis för att kroppens förmåga till självreglering stärks vilket kan mätas i minskade kortisolnivåer, lägre blodtryck och så vidare. Det tycks också vara en effekt som inte enbart medieras via sänkta stressnivåer. Snarare verkar funktionen hos dessa system stärkas i sig.

Ulrich Ott talade också om positiva effekter av meditation på medkänsla och kärleksfull vänlighet. Sådana övningar leder till minskad rädsla i sociala situationer, men även till mer oväntade effekter som stärkt funktion hos immunsystemet.

Ott avslutade med att tala om behovet att nå ut med dessa resultat till företagsvärlden. Mindfulnessträning börjar bli accepterat i sjukvård och utbildningsväsende, men företagsvärlden ligger fortfarande långt efter. Detta är förstås något jag personligen instämmer i, vilket också är anledningen till att jag jobbar med Potential Project och Corporate Based Mindfulness Tratrening (CBMT).

Det tredje anförandet hölls av Dr Peter Marlinowski. Hans forskning handlar mycket om att hitta de grundläggande psykologiska processerna som medierar effekterna av mindfulnessträning.

Han beskrev en studie de gjort där de undersökt korrelationer mellan ohälsosamma ätbeteende och graden av mindfulness (mätt genom självrapportformulär). De hittade en stark korrelation mellan ohälsosamma ätbeteenden och negativa tankar om sig själv. Detta innebär att den som tänker illa om sig själv tenderar att ha ett problematiskt förhållande till mat. Samtidigt hittade de en stark negativ korrelation mellan mindfulness och negativa tankar om sig själv. Detta betyder att den som tränar mindfulness har en mindre benägenhet att tänka illa om sig själv. Via denna koppling, lyder hypotesen, leder mindfulnessträning till en minskning destruktiva ätbeteenden. Mindfulnessträning innebär att man tänker mindre illa om sig själv vilket i sin tur innebär att man är mindre benägen att ta till ätande som ett ångestreducerande beteende.

Marlinowski berättade också om en intressant öving de gjort inom detta område. Två grupper ställdes framför dignande fat med choklad, kakor och andra smaskiga saker. Den första gruppen fick instruktionen att iaktta men inte äta godsakerna. Den andra gruppen instruerades i en enkel mindfulnessövning där de uppmanades iaktta godsakerna men samtidigt vara uppmärksamma på sin egen upplevelse av hunger, begär (craving), tankar, känslor, värderingar och andra inre tillstånd. Båda grupperna fick sedan tillåtelse att äta hur mycket godsaker de ville.

Det intressanta var att gruppen som hade gjort den enkla övningen i mindfulness åt avsevärt mindre godsaker. Marlinowski berättade att denna studie förändrat hans syn på mindfulness. Tidigare ansåg han att mindfulnessträning ledde till ett förändrat förhållningssätt i livet i stort som hade genomgripande effekter. Den enkla övningen visade dock att korta övningar kan ha omedelbara positiva effekter utan att medieras av genomgripande förändringar hos individen.

Det sista föredraget hölls av Matthieu Ricard som är en forskare som blev buddhistisk munk och som numera arbetar mycket med att föra samman den kontemplativa traditionen med psykologisk och neurologisk forskning. Precis som Allan Wallace dagen innan så pratade han om behovet att utforska erfarenheten hos mycket erfarna meditatörer djupare. Och precis som Wallace talade han om att vila i ren medvetenhet, ett tillstånd helt fritt från mental konceptualisering och tankeaktivitet.

När det gäller att reglera våra känslor och ge näring och de som är gynnsamma finns det flera nivåer enligt Ricard. Den första nivån handlar om att bli medveten om tidiga impulser till exempelvis ilska eller hat. Om vi tidigt uppmärksammar en sådan impuls kan vi bli medvetna om hur den förvränger vår bild av verkligheten. När vi är mycket upprörda är det omöjligt för oss att ta in alla aspekter av verkligheten (som exempelvis positiva kvalitéer hos den vi är arg på). Detta ökar chansen att vi ska handla på ett sätt som är destruktivt för oss själva och för andra.

På den första nivån av mindfulness kan vi välja att applicera ett motmedel (antidote) när detta händer. Exempelvis kan vi aktivt välja att odla kärleksfull vänlighet gentemot personen som gör oss upprörda, eller så kan vi reflektera över hur våra egna värderingar och koncept skapar vår reaktion.

På en djupare nivå av mindfulness blir dock ett annat förhållningssätt möjligt. Där kan vi välja att släppa taget om negativa impulser direkt när de uppstår. Ricard jämförde det med att rita med fingret på vattenytan. Så fort vi dragit ett streck försvinner det. Inga negativa sinnestillstånd dröjer sig kvar för att skapa varaktiga sinnesstämningar eller, ännu värre, temperament och förhållningssätt.

När man når denna nivå av mindfulness, denna förmåga att vila direkt i sinnets natur så blir alla ens handlingar spontant motiverade av medkänsla och kärleksfull vänlighet enligt Ricard. Om inga negativa känslor uppstår som förvränger vår uppfattning av verkligheten, när inga mentala gifter som hat, avundsjuka, illvilja, begär och så vidare får möjlighet att manifesteras, då finns blir den naturliga reaktionen medkännande och kärleksfull. Precis som det inte finns något mörker i solens centrum och det därför inte kan stråla ut något annat än ljus och värme.

Ricard berättade också en illustrativ historia om ett experiment som gjordes för att mäta förmågan till riktad uppmärksamhet hos extremt erfarna utövare av meditation. I det här fallet handlade det om individer som genomfört minst en treårsretreat.

Uppgiften som presenterades bestod i att på en datorskärm observera bokstäver och siffror som visas i i mycket snabb följd (tre per sekund) och trycka på en knapp varje gång en siffra visades.

En normal person presterar väl i början på ett sådant test, men efter tio minuter faller felprocenten till runt 50%. Hos gruppen av erfarna meditatörer låg felprocenten efter 30 minuter på 2%! Tre av försökspersonerna i denna grupp klarade testet utan ett enda fel (utav tusentals stimuli)! En av meditatörerna hade dessutom missuppfattat instruktionerna. Han hade fått instruktionerna att först göra det fem minuter långa testet, därefter det femton minuter långa och senare det trettio minuter långa. Han hade missuppfattat och gjort dem efter varandra i en följd. En timme av intensiv riktad uppmärksamhet utan att uppleva sig trött, utmattad eller ens uttråkad. Och med fullständigt obruten koncentration och inga fel i testet.

Med sin beskrivning av sinnets potential enligt de som skaffat sig en djup direkt insikt i sitt eget medvetande satte Matthieu Ricard om inget annat fingret på ett område där forskningen och de kontemplativa traditionerna än så länge inte riktigt pratar samma språk. Men vem vet… Förhoppningsvis kommer forskningen att bekräfta även dessa djupare aspekter av mindfulnessträning så småningom.

Så var det då dags för dag två av mindfulnesskongressen i Hamburg. Jag tänkte återigen försöka mig på ett referat. En brasklapp dock: det har varit otroligt intensivt och mycket information att ta in. Risken är stor att jag missuppfattat eller missat något. Förhoppningsvis kan det vara intressant läsning för någon även med dessa brister.

Övriga inlägg från kongressen:

• Mindfulnesskongress i Hamburg
• Mindfulnesskongressen, dag 3
• Mindfulnesskongressen, dag 4

Dagens tema var hur mindfulness kan förstås två ur olika perspektiv, den buddhistiska traditionen respektive modern tillämpning och forskning. Dagen inleddes med en presentation av Bhikkhu Analayo, som har ett ben i båda traditionerna. Analayo är ordinerad buddhistisk munk, samtidigt som han har doktorerat på mindfulness och undervisar på Hamburgs Universitet. Ämnet för hans anförande var Satipatthana (”The four establishment of mindfulness), en mycket tidig buddhistisk text.

I denna text ges instruktioner i hur mindfulness kan utövas genom att kontemplera fyra områden, nämligen kropp, känslor, sinnestillstånd och mentala objekt (”dhammas”). Kontemplation på kroppen innebär att bli intimt bekant med kroppsliga sensationer och processer. Därefter blir man medveten om känslor, som i den här kontexten ska förstås som vår grundläggande känsloton som kan vara antingen positiv, negativ eller neutral. Därefter förs uppmärksamheten till våra sinnestillstånd. Här fokuserar man på de grundläggande känslorna som ilska och avundsjuka eller för den delen glädje eller kärleksfull vänlighet. Analayo gav rådet att istället för att fastna i den vanliga berättelsen om ”hur kunde han göra så mot mig, han borde inte ha sagt sådär, jag kan inte förstå…” så kan vi helt enkelt iaktta det underliggande sinnestillståndet: ilska. Det räcker.

De första tre nivåerna är inte specifikt buddhistiska, det finns ingen buddhistisk konnotation med att träna vår förmåga till närvaro och uppmärksamhet genom att iaktta kroppen exempelvis. Den sista nivå, dhammas eller mentala objekt handlar däremot om faktorer som enligt buddhismen leder till uppvaknande eller upplysning. Hit hör exempelvis ”the seven factors of enlightenment”.

Analayo avslutade med ett citat som han tycker sammanfattar funktionen hos mindfulnessträning: ”Those who always proceed with mindfulness proceed evenly among what is uneven.”

Nästa talare, professor Lambert Schmithausen pratade om ett mycket intressant område, nämligen hur den ursprungliga buddhistiska traditionen innehåller instruktioner om hur mindfulness kan riktas ”inåt, utåt eller båda”. En vanlig kritik mot mindfulnessträning är att det kan bli blott ett introspektivt, nagelskådande projekt. Schmithausen visade dock hur de ursprungliga texterna pekar på att mindfulness även måste riktas utåt, mot andra människor. Genom att vara uppmärksam på andras kroppshållning, ansiktsuttryck och så vidare kan vi förstå även deras sinnestillstånd. Genom mindfulnessträning kan vi utveckla en djup intuitiv förståelse för andra människor som är grunden för empatisk förståelse, medkänsla och så vidare. För mig är detta mycket intressant i ljuset av de senare årens forskning på mikcoexpressions (mikrouttryck) och spegelneuron,

Nästa anförande hölls av professor Eva Neumeier. Hon talade om hur förståelsen av mindfulness förändrades när buddhismen nådde Kina och Japan där den utvecklades till Chan- respektive Zentraditionerna. Där den ursprungliga buddhismen placerade stor vikt vid särskiljande visdom där utövaren bör se vad som är gynnsamt och vad som inte är det, så fokuserar Chan/Zen mycket mer på att stanna i en direkt upplevelse av saker som de är utan att värdera dem. Denna definition av mindfulness tycks ligga nära den som ges av Jon Kabat-Zinn inom MBSR som ”non-judgmental, moment to moment awareness”.

Cristof Spitz beskrev i sitt anförande hur man i den buddhistiska traditionen ser medvetandet som en dynamisk, aktiv och föränderlig process i vilken en stor mängd mentala komponeter kommer samman. Alla dessa komponenter avgör intention, subjektiva känslor och de psykologiska effekten av vissa sinnestillstånd. Mindfulness måste förstås som en av dessa komponenter och kan egentligen aldrig brytas ut för att studeras oberoende av dessa. Spitz menade att mindfulness bäst kan förstås som kombinationen av ”bringing to mind” och ”clear knowing” (eller ”wakeful self-observation”). En funktion hos mindfulness är att göra det möjligt för oss att fokusera på en given aspekt av vår upplevelse, en annan är att klart och tydligt se upprinnelsen till och funktionen hos denna. På så sätt kan vi ge mer energi till det som är gynnar vårt välbefinnande och möjligör vår potential, medan vi ger mindre energi till det som skadar oss själva och andra. Detta är grunden för socialt ansvarstagande, för utvecklandet av empati, medvetenhet och så vidare.

Eftermiddagen inleddes med Ven. Huimin, en Taiwanesisk munk och forskare som driver en buddhistisk hospice verksamhet. Huimin talade först kort om hur transformativ mindfulnessträning kan vara för de som lider av en dödlig sjukdom. Han berörde också utmaningen att formulera om den kristna idén (hospice har ett kristet ursprung) om kropp, sinne och själ i termer som är tillämpliga ur ett mindfulnessperspektiv. Tanken på en själ skild från kropp och medvetande är främmande både den buddhistiska och den vetenskapliga traditionen.

Huimin talade sedan om paralleller mellan hjärnans struktur och de olika nivåerna av Sathipatthana (se ovan). Specifikt refererade han till Paul MacLeans modell ”the Triune brain” som beskriver en modell för den evolutionära uppkomsten av hjärnan. I MacLeans modell har hjärnan tre nivåer. Den första är ”reptilhjärnan” som omfattar bland annat de basala ganglierna och är ansvarig för kroppsliga funktioner och instinktiva beteenden. Den första nivån kopplade Huimin till kontemplationen av kroppen i Satipatthana. Den andra nivån i är de tidiga däggdjurskomplexen i hjärnan, inklusive det limbiska systemet. Denna nivå kopplade Humin till kontemplationen av känslor. Den sista delen i MacLeans modell av hjärnan är de senare däggdjurskomplexen, neokortex, som ansvarar för högre funktioner som språk, planering och abstraktion. Denna nivå kopplade Huimin till kontemplationen av sinnestillstånd och mentala objekt. Huruvida det finns någon forskningsgrund för dessa paralleller framkom dock inte.

Nicholas Van Dam, som doktorerar inom klinisk psykologi presenterade några av utmaningarna som mindfulnessforskningen tampas med. Hans huvudpoäng var att forskningen tydligt visat att mindfulness fungerar och har effekt på en mängd tillstånd (vilket han definierade som en effektstyrka > 0.5). Problemet är istället att förstå varför och hur mindfulness fungerar. För detta krävs en konceptualisering som dessutom är empiriskt testbar.

Utmaningen är att det vanligaste sättet att mäta mindfulness, genom självrapportbaserade instrument som exempelvis ”Mindful Attention Awareness Scale” (MAAS) inte kan fånga alla aspekter av konstruktet. Forskningen har dessutom bara börjat skrapa på ytan vad gäller medierande faktorer. Van Dam lyfte fram BPM (XXXX) som jag skrev om här på bloggen för ett tag sedan. Enligt Van Dam är den modellen tilltalande, men så komplex att det skulle krävas ett statistiskt underlag på tusentals personer för att testa den.

Dagen avslutades med Allan Wallace. Efter en lång dag av intellektuellt stimulerande aktivitet var det skönt att han ledde två sessioner med faktiskt mindfulnessövning. Wallace beskrev vilka effekter extremt erfarna meditatörer rapporterar om mindfulnessträning och då specifikt det som i buddhismen kallas Shamata (riktad uppmärksamhet). Enligt vad dessa rapporterar är det möjligt att nå ett tillstånd av så fullständigt fokuserad koncentration att man inte är medveten om några som helst andra sinnesintryck.

All mental aktivitet har avtagit och det vanliga tjattret vi upplever i vårt sinne har helt upphört. Wallace jämförde det med djup sömn, i det att vi inte upplever några syn-. hörsel- eller taktila intryck och inte heller någon kognitiv aktivitet. Skillnaden mot sömn är att man är fullständigt vaken och medveten. Det är en upplevelse av medvetande utan några mentala objekt, ”bare awareness of the substratum of consiousness”. Enligt Wallace rapporterar de som nått denna nivå av koncentration att det är ett otroligt behagligt tillstånd. Förhoppningsvis börjar forskningen intressera sig för utforskandet av denna typ av sinnestillstånd framöver. Mycket tyder på att det finns medvetandetillstånd som forskningen inte ens är medveten om att de existerar. Problemet är att det enligt Wallace krävs en insats på bortåt 10 000 timmars intensiv och fokuserad mindfulnessträning för att uppnå dem…

Övriga inlägg från kongressen:

• Mindfulnesskongressen, dag 2
• Mindfulnesskongressen, dag 3
• Mindfulnesskongressen, dag 4

De områden som avhandlas är ”Mindfulness in Buddhism”, ”Mindfulness and education”, ”Mindfulness in medicine and psychology”, ”Mindfulness and neuroscience” och ”Mindfulness and ethical responsibility”. Kongressen avslutas på söndag med ett anförande av Dalai Lama. Jag tänkte försöka mig på att göra lite sporadiska sammanställningar och referat medan jag är här.

Idag torsdag öppnades kongressen med ett anförande av Allan Wallace som bland annat är initiativtagare till det största forskningsprojekten kring de effekterna på hjärnan av mindfulnessträning och meditation som någonsin genomförts, ”The Shamata Project”. Wallace beskrev mindfulnessträning utifrån den buddhistiska kontemplativa traditionen och dess roll i den moderna mindfulnessforskningen.

Wallace inledde med att beskriva hur det ursprungliga ordet för mindfulness, Sati på Pali, helt enkelt betyder att minnas (”to recollect”). Det vi tränar när vi tränar mindfulness är helt enkelt vår förmåga att dra oss till minnes, vilket vi kan göra på tre olika sätt:

• Retrospektivt. Att minnas det som varit, exempelvis för att lära oss av våra erfarenheter.
• Nu-centrerat. Att ständigt föra tillbaka vår uppmärksamhet till det pågående nuet.
• Prospektivt. Att planera inför framtiden och exempelvis komma ihåg att gå till middagen vi bokat in med våra vänner.

Med jämna mellanrum stöter man på en kritik mot mindfulnessträning som går ut på att det är problematiskt att vara allt för nu-centrerad. Det talas mycket om att ”vara i nuet” och ibland misstolkas detta som att man inte ska lära sig av det förflutna eller planera inför framtiden. Faktum är dock att forskning visar att en hög nivå korrelerar med en större förmåga att bland annat planera och skaffa sig en överblick över komplexa situationer.

Poängen är att när vi drar oss till minnes det förflutna, eller planerar inför framtiden, så är det viktiga att göra det fokuserat och medvetet. Det som ställer till det för oss är vårt sinnes tendens att splittras i tusen olika riktningar och fyllas av okontrollerat ältande eller oro. I den meningen handlar mindfulness definitivt om att vara i nuet. Tack vare mindfulness har vi möjlighet att vara fullt närvarande i vår faktiska upplevelse. Vi är medvetna om vad vi tänker, säger och gör, i varje ögonblick. Detta gör att vi blir bättre på att exempelvis planera, eftersom vi är medvetna om att det är exakt det vi gör och i gör det med ett fokuserat sinne.

Allan Wallace pratade vidare om att mindfulness i sig inte behöver vara ett gynnsamt sinnestillsånd. Lönnmördaren som ligger gömd i timmar med sitt gevär i väntan på sitt offer uppvisar en stor grad av fokuserad uppmärksamhet, av mindfulness. För att vara ett gynnsamt sinnestillstånd behöver mindfulness paras med introspektion och det Wallace kallar ”clear comprehension”. Vi måste anlägga ett etiskt perspektivt. Inte etiskt i meningen moralistiskt eller dömande, utan etiskt i meningen att vi behöver lära oss att se vad som är gynnsamt och hjälpsamt och vad som inte är det. Vissa impulser och sinnestillstånd leder, om vi följer dem blint, till lidande, problem och bekymmer för oss själva och andra. Andra impulser och sinnestillstånd leder istället, om vi följer dem, till välbefinnande, harmoni och tillfredsställelse för oss själva och andra. Utan mindfulness och introspektion har vi ingen möjlighet att monitorera oss själva och handla på ett sätt som är gynnsamt för oss själva och andra.

Den sista delen av anförandet ägnade Wallace åt att diskutera behovet av att integrera mer kunskap från de kontemplativa traditionerna i den psykologiska och neuropsykologiska forskningen. Det är fantastiskt att objektivt kunna iaktta hjärnans tillstånd och manifesta beteenden, men vi saknar den kunskap som rigörös, kontrollerad och avancerad introspektion kan ge. Wallace förutspådde en revolution inom psykologin i stil med den som uppstod när Gallileo omkullkastade den geocentriska världsbilden, när Darwin framlade sina teorier om evolutionen eller när Einstein, Bohr och andra revolutionerade fysiken med relativitetsteorin och kvantmekaniken. Alla dessa ”revolutioner” som helt omkullkastade den rådande världsbilden uppstod ur noggranna och rigörösa observationer. På samma sätt gjorde Wallace förutsägelsen att noggranna, rigorösa observationer genom introspektion kan komma att omkullkasta många av de nuvarande sanningarna inom psykologin.

Det Wallace hoppas på är att man kommer att:

Implement rigorous, sustained training in first-person, contemplative methods of inquiry to complement third-person, scientific methods and explore the broadest possible sense of states of consciousness integrating methods of contemplative traditions with neuroscience, psychology, philosophy and physics.

Intressant nog var William James och Wilhelm Wundt, av många ansedde som grundarna av den moderna psykologin båda mycket intresserade av introspektion. Under de hundra år av psykologisk forskning som följt efter de var verksamma har introspektionen varit helt utfryst från vetenskapens finrum. Det finns dock mycket som tyder på att det håller på att ändras.

Jag tycker detta var otroligt kul och spännande av två anledningar. Den första anledningen är att det inte har skrivits många ord om mindfulness hittils i tidningarnas näringslivsdelar eller i affärspressen hittils. Jag skriver hittils eftersom jag är helt övertygad om att det kommer att förändras de kommande åren. Näringslivet har otroligt mycket att vinna på att ta erbjuda mindfulnessträning till sina anställda. Det är bara att se på resultaten från If som presenteras i den första artikeln: 88 procent av de som genomfört träningen upplever ett ökat fokus på sina arbetsuppgifter. Tre av fyra trivs bättre på jobbet och 65 procent upplever att de blivit effektivare och mer produktiva. Drygt hälften anser sig hantera stress bättre.

Den andra anledningen att jag tycker det är kul och spännande att artiklarna publiceras är förstås att jag själv är utbildad inom Potential Project och arbetar med att införa CBMT i Sverige. Jag träffade nyligen av en slump en kvinna från ett företag där vi hållt en workshop. Hon berättade översvallande om hur de infört en mindfulnessövning inför varje personalmöte på jobbet och hur det fullständigt förändrat mötenas karaktär. Från att ha varit ganska obehagliga och kaosartade tillställningar med mycket stress och konflikter hade de blivit fokuserade och produktiva. Dessutom var alla mycket vänligare och öppnare gentemot varandra på mötena.

Det är sådant som verkligen driver mig. Jag är övertygad om att mindfulnessträning kan göra en fantastisk skillnad i människors liv, inte minst på arbetet där många av oss trots allt spenderar 40% av vår vakna tid. För individen innebär det ett mer glädjefyllt, tillfredsställande och givande arbetsliv och för företag och organisationer innebär det att en fantastisk potential frigörs.

Och som sagt, jag är övertygad om att vi kommer att kunna läsa allt mer om mindfulnessträning i affärslivet framöver. Det finns numera så mycket övertygande forskning och erfarenheter som bekräftar effekterna av att aktivt träna sin hjärna och sinne att det är rent vansinnigt för företag och organisationer att bortse från dem.

Uppdatering: Nu är artiklarna publicerade även i SvD:s nätupplaga och inte bara i E24. ”If tog in hjärngympan på kontoret” och ”Ökad mental kapacitet målet”.

Egentligen borde detta vara mer än tillräckligt för att företag skulle börja satsa på mindfulnessträning för sina anställda. Den krassa verkligheten är dock allt för ofta att om man ska få ett företag att satsa pengar på något så ”mjukt” som mindfulnessträning måste det finnas konkreta ”hårda” resultat. Det är ”bottom line” som räknas och frågan ”hur kan vi räkna hem det här?” kommer till syvende och sist alltid att ställas. Minskad sjukfrånvaro, bättre arbetsklimat och mer välmående medarbetare är förstås saker som kan räknas om till besparingar, men än bättre är om man kan övertygande kan visa på en vinst i form av ökad produktivitet.

De anställda får gärna må bättre, men allra bäst är om de dessutom kan prestera bättre.

Så vad avgör någons prestation? I vid mening skulle man kunna säga att det är personens förmåga. Mycket forskning visar att hit kan vi räkna intelligens eller generell problemlösningsförmåga förutom förstås färdigheter, talanger och så vidare som är specifika för uppgiften som ska lösas.

Så vi skulle kunna tänka oss att det finns ett samband mellan en persons förmåga och prestation som ser ut ungefär så här:

Sambandet är dock inte så enkelt att bara för att jag har vissa färdigheter så kan jag förväntas prestera ett visst resultat. Kanske är jag ofokuserad. Kanske är jag inte alls motiverad. Kanske är jag otroligt nervös, irriterad eller ångestfylld. Det finns en massa faktorer som påverkar om jag har tillgång till mina färdigheter och min verkliga kapacitet eller inte. Arbetslivspsykologen och forskaren Steve W. J. Kozlowski kallar dessa ”intervenerande mekanismer”.

Till de intervenerande mekanismerna hör funktioner som:

• att rikta och styra vårt fokus
• självreglering och självmonitorering
• att reglera våra emotioner

och andra exekutiva funktioner. Det spelar ingen roll hur smarta och kapabla vi är, eller vilka färdigheter vi har inom ett visst område. Om vi inte förmår att använda dessa ”intervenerande mekanismer” på ett gynnsamt sätt så kommer vi inte att kunna prestera någonting.

Och här noterar den uppmärksamme läsaren av den här bloggen något intressant. Vad är det nämligen för typ av förmågor som forskningen visat att mindfulnessträning stärker? Förmågan att rikta och styra vårt fokus. Exekutiva funktioner. Vår förmåga att reglera våra emotioner. Kozlowskis intervenerande mekanismer är till väldigt stor del sådant som man kan träna upp med hjälp av mindfulness!

En liknelse kan vara att gå på gymet och träna vår grundkondition. Om vi får en bättre grundkondis så kan vi använda denna till att springa upp i trappor, lyfta lådor, leka med våra barn eller vad som helst. Konditionsträning höjer helt enkelt vår allmänna förmåga att prestera. Likadant är det med mindfulnessträning. Det är som en ”konditionsträning” för hjärnan där vi stärker just de förmågor vi behöver för att bli bättre på alla typer av uppgifter, oavsett vilka dessa är.

Så det är alltså anledningen till varför företag ska bry sig om mindfulness. Genom att erbjuda mindfulnessträning till sina anställda kommer de att få större tillgång till sina förmågor och färdigheter och prestera mer. Förutom att de blir mindre stressade, mer empatiska och mår bättre både psykiskt och fysiskt, förstås…

Neuropsykologen och forskaren Dan Siegel berör den här skillnaden i sin bok ”The mindful brain”. Siegel, älskar akronymer och har bland annat myntat förkortningen SOCK för att beskriva funktionen hos medvetenhet färgad av mindfulness (mindful awareness). SOCK står för Sensation, Observation, Conceptualization and Knowing och beskriver de olika aspekter av vår upplevelse som vi kan vara medvetna om och närvarande med. Vår hjärna producerar strömmar av förnimmelser från våra fem sinnen (”sensation”). Parallellt med dessa skapar andra delar av hjärna konceptuliseringar kring vår upplevelse (”conceptualization”). En tredje ström är en känsla av att observera det som pågår, vår unika förmåga att vara medvetna om att vi är medvetna. När alla dessa tre ”strömmar” balanseras genom att vi är uppmärksamt närvarande med mindfulness (mindfully aware) uppstår en direkt insikt (”knowing”), en balanserad klarsyn som leder till ett optimalt fungerande och som i sig är ett mycket njutbart och positivt sinnestillstånd.

Så vad har då mindfulness och SOCK med flow att göra? Så här skriver Siegel:

As our reflective awareness sheds top-down biasing, the three streams of sensation, observation, and conceptualization blend with the deeper stream of knowing as we are free to flow into our balanced river of consciousness. Disidentification with the objects of attention as the defining features of who we are is created and gives rise to an emerging sense of mindful knowing. This observer-made capacity for discernment is what distinguishes mindful awareness from the notion of ”flow” in which we are no-self-consciously immersed in the sensation of an experience. In flow we lose ourselves as immersion in sensation or thought can ”carry us away” and we become lost in the automaticity of that stream.

Detta speglar mycket väl min egen upplevelse av mindfulness och flow. Flow är ett mycket njutbart sinnestillstånd, inte minst för att det är helt fokuserat och fritt från alla de störande tankar på det förflutna och framtiden som så ofta plågar oss. Det är ett positivt sinnestillstånd eftersom vi är djupt absorberade i vår direkta upplevelse. Flow låter oss också utföra en uppgift på en optimal nivå av fungerande, eftersom vi är maximalt fokuserade och inte ”kommer i vägen för oss själva”.

Men vad flow saknar är den balanserade klarsynen hos mindfulness, det saknar de särskiljande (discerning) och observerande egenskaperna som mindfulness har. Flow är njutbart, men det är inte möjligt att leva våra liv i ett ständigt tillstånd av flow, eftersom det saknar viktiga aspekter som integration, klarsyn och insikt.

Det intressanta är att mindfulness också kan vara ett oerhört fokuserat sinnestillstånd som har alla de positiva egenskaperna hos flow. Att vara direkt medveten om och närvarande i sina sinnesintryck, sin direkta upplevelse är en oerhört positiv upplevelse. Att utföra en syssla med en hög grad av mindfulness gör den mycket mer njutbar. Att utföra något med en hög grad av mindfulness tillåter oss också att prestera optimalt. I dessa avseenden är mindfulnes mycket likt flow. Skillnaden för mig är att mindfulness är ett sinnestillstånd som jag kan alltid kan odla, något som jag kan låta genomsyra hela mitt liv och allt jag gör. Flow är mycket mer begränsat än så. Dessutom leder mindfulness, men inte flow, till klokare val, mer balans, mer insikt och klarsyn.

För att använda Dan Siegels terminologi så är flow fokuserad absorption i Sensation eller Conceptualization, men utan Observation and definitivt utan Knowing.

Kanske är det så att det optimala sinnestillståndet är något som jag skulle gissa att Mihály Csíkszentmihályi som först började forska på flow skulle säga är omöjligt: att uppleva flow, samtidigt som vi är medvetna om att vi upplever flow. Hursomhelst vore det väldigt intressant med mer forskning för att nogrannare utreda skillnaderna och likheterna mellan flow och mindfulness. Tills vidare så står kommentarsfältet öppet…

Alla som har tränat mindfulness vet att ett av de absolut största hindren mot att vara närvarande och fokuserad i vår nuvarande upplevelse är just vårt medvetandes tendens till att försvinna iväg i tankar. Att klara av att behålla uppmärksamheten fäst vid någonting utan att försvinna iväg i tankar i ens 30 sekunder är mer eller mindre omöjligt för de flesta. Men med träning så stärker vi denna förmåga att medvetet rikta och behålla fokus där vi vill. Det studien fann var att just oförmågan att vara närvarande i vår faktiska upplevelse gör oss olyckliga.

Ett annat fynd i studien tycker jag är speciellt intressant. Forskarna upptäckte att vad människor tänker på var mer avgörande för hur de mår än vad de gör. Normalt sett föreställer vi oss att vi mår bättre genom att göra saker som vi uppskattar och tycker om. Men det viktigaste av allt är i själva verket hur vi tänker, inte vad vi gör. Lyckligare människor blir vi genom att träna vårt sinne så att vi ökar vår förmåga att vara mer närvarande, uppmärksamma och medvetna i nuet. Lyckligare människor blir vi genom att ta kontroll över våra tankar och förhindra att de vandrar utom vår kontroll. Och så länge vi inte förmår göra det så spelar det mindre roll vad vi gör, vilka aktiviteter vi tar oss för.

Harvardstudien är att den ger stöd till vad den buddhistiska kontemplativa traditionen ur vilken mindfulness är hämtad alltid hävdat, nämligen att det är ur okontrollerade tankar som vårt psykologiska lidande uppstår. Om vi förmår vara närvarande i och uppmärksamma på vår faktiska upplevelse istället för att dras iväg i automatiska och vanemässiga tankar så blir vi lyckligare och mer till freds. Våra tankar skapar vårt lidande, inte vår direkta upplevelse i sig.

Värt att notera är också att det viktiga inte är att förändra innehållet i våra tankar. I studien fann man att det inte spelade så stor roll vad människor tänkte på. Att tänka på behagliga och positiva saker ledde till sämre mående, inte bättre. Så om vi tror att vi ska må bättre genom att tänka trevliga och angenäma tankar så lurar vi oss själva. ”Tänk positivt!” kan således vara ett särdeles dåligt råd att ge. Bäst mår vi som sagt om vi förmår att vara närvarande i vår faktiska upplevelse, utan att låta våra tankar vandra iväg.

Vid ”utrapporteringen” efter retreaten så berättade en av deltagarna, Bettina, om en upplevelse hon haft när vi skulle städa efter oss. Vi hade blivit uppmanade att göra även detta i tystnad, som en del av själva retreaten och en träning i mindfulness. Bettina berättade att hon brukar tycka att det är otroligt tråkigt och hemskt att städa. Hon kände verkligen motvilja inför städningen och ville mest få den överstökad. Men det hon upptäckte när hon städade i tystnad efter att ha praktiserat mindfulness intensivt under flera dagar var något helt annat. Hon började undersöka vad det egentligen var som hon tyckte var så hemskt. Hon upptäckte att det inte var själva momenten under städningen. Det var inte kroppens rörelsen när hon bäddade ur sängen eller förde moppen över golvet. När hon verkligen var närvarande i det hon gjorde så var de olika momenten rentav sköna och njutbara.

Det hon i själva verket kände motvilja mot, upptäckte hon, var hennes egen mentala bild av städningen som obehaglig, tråkig och tröttsam. Problemet var den mentala bilden, inte städningen i sig. Det hon upptäckte var att när hon stannade i den faktiska upplevelsen av att städa, istället för att fastna i den mentala idén eller negativa berättelsen, så förändrades hela upplevelsen. Detta var befriande i sig, men det ledde dessutom till en annan insikt.

”Under en tid har jag inte tyckt speciellt bra om mig själv”, berättade Bettina. ”Men nu ser jag att det är samma sak där som med städningen. Det jag egentligen tycker illa om är den mentala bilden av mig själv.”

Jag tror Bettina hade fått en insikt i något väldigt fundamentalt vad gäller orsakerna till vårt psykologiska lidande och otillfredsställelse. Det verkliga problemet är väldigt ofta de idéer och tankar vi har om saker, inte sakerna i sig själva. Vi berättar ständigt historier för oss själva och dessa historier är väldigt ofta negativa, dystra och mörka. När vi dessutom rusar på i livet och inte är närvarande, när vi inte förmår stanna med vår faktiska upplevelse, ja då förväxlar vi verkligheten med våra egna berättelser. En otroligt viktig effekt av mindfulnesspraktik är därför förmågan att skilja våra egna mentala bilder och idéer om saker och ting, från dessa saker och ting i sig själva.

Så försök vara verkligt närvarande nästa gång du gör någon aktivitet som du tycker är hemskt tråkig eller obehaglig. Försök stanna med de faktiska förnimmelserna så intensivt och nyfiket som möjligt nästa gång du diskar, städar eller vad det nu kan vara. Vem vet vad som händer då?