Själva poängen med övningen är att inte fastna i de automatiska tankekedjor som våra inre upplevelser i vanliga fall sätter igång bortom vår medvetna kontroll. Om vi exempelvis upptäcker ilska i ett tidigt skede och kan notera denna utan att döma eller värdera så minskar risken att vi blir ”kidnappade” av den. Vi har förmodligen alla haft upplevelsen av att plötsligt vara irriterade och arga på nästan allting omkring oss utan att riktigt förstå varför. Vad som hänt är ofta att någonting triggat vår ilska och att denna ilska sedan på autopilot växt sig allt starkare. Om vi istället kunnat notera ilskan precis när den uppstod så hade vi kunnat undvika dessa vanemässiga reaktioner. Inte genom att undertrycka ilskan, utan helt enkelt genom att se den klart. Att namnge eller sätta etiketter på våra sinnestillstånd är just ett sätt att bli medveten och uppmärksam på dem, inte att döma eller undertrycka dem.

Det intressanta är att modern neuroforskning, där man gör avbildningar av den faktiska aktiviteten i olika delar av hjärnan har börjat ge starkt stöd åt det effektiva i denna typ av etikettering av inre sinnestillstånd. Främst har man forskat på hur denna teknik kan användas för att reglera starkt negativa känslor och affekter. På engelska talar man om affect labeling, vilket vi kanske kan översätta med affekt-benämning. För exempel på studier, se Creswell, et al. eller Stein, et al.

När vi upplever starka negativa affekter som rädsla, hat eller stress så aktiveras ett område i hjärnan som heter Amygdala. I de studier som gjorts kan man se att affekt-benämning resulterar i att en del av hjärnan som kallas prefrontala kortex aktiveras istället. Denna del vet man reglerar de mer ”primitiva” delarna av hjärnan som exempelvis Amygdala och man vet också att området är associerat med positiva sinnestillstånd och affekter (främst vänstra prefrontala kortex). Neuroforskningen ger med andra ord starkt stöd till de tekniker som används i traditionell mindfulnessmeditation.

Dessutom utvecklas nu inom psykologin en mängd intressanta tekniker med dessa kunskaper som bas. I en intervju beskriver Jeffrey Schwartz hur vi kan använda kunskap från den senaste neuro-forskningen för att hantera svåra känslor. Hans metod togs ursprungligen fram för människor som lider av tvångssyndrom (OCD), men har visat sig effektiv som ett allmän metod för att hantera stress och negativa känslor. Metoden består av fyra steg:

• Relabel. Forskning har visat att vi genom att sätta en etikett på vår känsla så kan vi mycket bättre hantera hur vi reagerar på den. Genom att benämna en känsla skapar vi en möjlighet att välja hur vi reagerar medvetet istället för vanemässigt.
• Reattribute. I detta steg så tillskriver vi orsaken att en negativ, svår eller störande känsla uppstått till att vår hjärna skickat ett felaktigt meddelande. Istället för att tänka att det beror på att det är något fel med oss själva som individer, vår uppfostran, vårt psyke, eller vad det nu må vara, så tillskriver vi det till en ”felkoppling” i hjärnan. Detta skapar ett utrymme mellan oss själva och känslan, vilket gör det möjligt för oss att bli vad Jeffrey Schwartz kallar en impartial spectator (opartisk åskådare). En annan term för impartial spectator är enligt Schwartz mindful awareness, dvs medveten närvaro.
• Refocus. I detta steg försöker man fokusera bort från en negativ eller maladaptiv till en mer gynnsam reaktion. Eftersom hjärnan är plastisk och föränderlig så kommer detta att skapa nya vanemässiga reaktioner. Det som vi i början måste göra viljemässigt kommer med tiden att bli allt mer automatiskt. Vi skapar på så vis helt enkelt nya, bättre nervbanor i vår hjärna som kommer att vara med gynnsamma och adaptiva för vårt välbefinnande.
• Revalue. Det sista steget beskriver Jeffrey Schwartz som en djupare form av det förra steget. Vi ändrar vår värdering av den ursprungliga känslan eller stimulit. Genom att göra detta kan vi automatisera processen så att vi inte behöver göra den lingvistiskt och explicit. I neurologiska termer innebär detta att när vi inte behöver använda kortex för att reglera våra dem så blir de gynnsamma reaktionerna en del av de basala ganglierna, som är den del av hjärnan som hanterar vanemässiga responser.

För mig är den viktiga poängen att vi kan träna vår hjärna precis som vi kan träna vår kropp. Att vi har kort stubin, eller är väldigt oroligt lagda, eller blir stressade av minsta lilla så innebär inte detta att vi inte kan förändras. Hjärnan är plastisk och bara för att vi vanemässigt reagerar med ilska, irritation, stress, rädsla, oro eller vad det nu må vara idag, så betyder det inte att vi inte kan förändra detta. En flertusenårig kontemplativ tradition och den allra modernaste forskningen på hjärnan är helt överens. Grunden för att utveckla mer hälsosamma och gynnsamma sätt att hantera svåra känslor och förhålla oss till vår omgivning tycks vara att utveckla en förmåga att uppmärksamt och utan dömande iaktta vår egen inre upplevelse. Mindfulness, med andra ord.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Att få reda på det var som att få ett knytnävslag i magen. Inget behöver sägas om hur fruktsansvärt det måste vara för en förälder att få ett sådant besked. Jag grät och blev så oerhört ledsen för deras skull. Det kändes som om någon tog tag i mitt hjärta och slet till.

Jag satte mig ner på soffan och lät tårarna rinna. Känslan av sorg och ledsamhet pulserade genom kroppen. Jag försökte vara så närvarande som jag kunde i känslan, i förnimmelserna i kroppen mer än tankarna i huvudet. Det var en sällsam upplevelse för  jag upptäckte att känslan inte var obehaglig. Under sorgen och ledsamheten fanns en stabil stillhet. När jag vilade i den stillheten var sorgen inte skrämmande utan vacker, självklar, naturlig. Sorgen var fortfarande sorg och jag var fortfarande oerhört ledsen. Men det var helt okej.

I fredags var jag på psykoterapimässan och en föreläsning av Åsa Nilsonne med titeln ”Mindfulness i hjärnan”. Hon refererade till en undersökning där man hade låtit försökspersoner titta på filmklipp med sorgligt innehåll. Hälften av försökpersonerna hade genomfört en åttaveckors kurs i mindfulness (MBSR), medan den andra gruppen inte hade fått någon mindfulnessträning. När försökspersonerna fick skatta hur sorgsna de blev av att se flimklippen så fann man ingen skillnad i de två grupperna. Däremot var det skillnad när de två grupperna rapporterade graden av depression. När man undersökte försökspersonernas hjärnor med magnetröntgenkamera (fMRI) upptäckte man skillnader i hur de två gruppernas hjärnor aktiverades. Hos de personer som tränats i mindfulness var sorgsenheten mer övergående, den fick inte ”grepp” på samma sätt som hos den andra gruppen.

Detta stämmer väl överens med min egen upplevelse. Resultatet av att praktisera mindfulness är att man blir mer närvarande med de känslor man upplever. Mycket av psykiska problem förefaller uppstå ur våra försök att undvika att känna det vi känner, att fly undan de känslor vi upplever som svåra. I mindfulnesspraktik uppmanas vi istället göra det motsatta och vända vår uppmärksamhet mot våra känslor, utforska dem närmare, bli intimt bekant med dem. Effekten av mindfulness är inte att vi blir avtrubbade och känner mindre utan tvärtom att vi känner mer. Däremot så flödar känslorna friare. När vi inte klamrar fast vid våra känslor kan de passera utan att dröja sig kvar och bli till en sinnestämning. Vi blir sorgsna, men sorgen stagnerar inte till depression, exempelvis.

Nu på morgonen läste jag av en slump en intervju med psykiatrikern Ronald Siegel. Han beskriver just skillnaden mellan sorgsenhet och depression och kopplingen till mindfulness (min översättning):

Jag frågar ofta psykoterapeuter vad de anser är skillnaden mellan sorgsenhet och depression och de kommer med en rad olika svar. Ibland föreslår de att depression varar längre än sorgsenhet. Men jag påpekar att det är helt möjligt att känna sig sorgsen flera dagar i rad och samtidigt vara riktigt deprimerad bara i några få timmar. Då föreslår de att sorgsenhet uppstår på grund av yttre händelser, medan depression kommer inifrån och har ett eget liv. Men jag påminner dem att vi kan bli väldigt deprimerade efter en olycklig händelse som att mista jobbet eller ett förhållande och samtidigt kan känna oss sorgsna utan uppenbar anledning.

Till slut, efter en del diskuterande, kommer de till slutsatsen att sorgsenhet känns levande och flödande och är en väsentlig del av att leva ett fullt liv, medan depression känns död och fast och kommer i vägen för livet. Denna insikt leder till en annan överraskning: genom att hjälpa oss att verkligen vara med sorgsenhet (och andra känslor) kan mindfulnesspraktik förhindra oss från att fastna i depression.

Det här med det vi brukar kalla svåra eller negativa känslor är inte helt lätt. I fredags hade jag förutom Åsa Nilsonne även förmånen att lyssna till den existentiella psykologen Emmy van Deurzen. I den existentiella psykologin betonas mycket att vi måste omfatta och acceptera alla aspekter av den mänskliga tillvaron. Vi bör inte blunda för det mörka, det svåra, för lidandet. Jag håller helt med van Deurzen om detta. Att försöka undvika dessa delar av vår upplevelse skapar i stor mån det vi kallar psykisk ohälsa, i form av depression, ångest, oro och så vidare. Men det verkligt intressanta är att när vi praktiserar mindfulness och möter de svåra känslorna med medvetenhet, närvaro och icke-dömande, då händer något väldigt fundamentalt. När vi inte längre försöker undvika dessa svåra känslor så stagnerar de inte till långvarigt psykologiskt lidande och otillfredsställelse.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Mitt i alltihop stannade jag upp i några sekunder och bara insöp atmosfären. Jag var så närvarande jag kunde bli. Där satt jag en helt vanlig fredagskväll med människor som jag direkt kände att jag tyckte om (och som jag förstod tyckte om mig!), pratade om livet och njöt av god mat. ”Det är så här det är att vara frisk”, konstaterade jag och det är den känslan som lever kvar i kroppen idag också.

Det är mindfulness ”in action”! Genom att stanna med vår faktiska upplevelse kan vi hitta tillbaka till tacksamhet och glädje och bli fri från tyranniet av våra egna trasiga tankar och föreställningar. I inlägget ”Ssscccch! Mindfulness pågår!” beskriver hon hur njutbart en stund i badhuset har blivit när kan vara närvarande i det som faktiskt händer:

Du njuter av att bara vara närvarande i stunden och hela kroppen slappnar av.

Genom att praktisera mindfulness har denna inspirerande tjej också funnit att det faktiskt går att lita på kroppens signaler och vara trygg i att kroppen reglerar sig själv, bara vi lyssnar noga på den.

Jag har skrivit tidigare om Mark Williams forskning om mindfulness och anorexi och två olika typer av självfokus. Bloggen ”Vägen från 37 kilo” ger dessa teorier ett mänskligt ansikte och beskriver vad som händer i praktiken när vi börjar ge akt på vår direkta upplevelse och lever närvarande i nuet!

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

I studien ingick arton terapeuter och 124 klienter som gick i terapi under nio veckor. De arton terapeuterna delades slumpmässigt in i två grupper med nio terapeuter i varje. Terapeuterna i den ena gruppen praktiserade mindfulness (zen-meditation) en timme varje dag, medan de i den andra gruppen inte gjorde det. Efter de nio veckorna jämfördes effekterna av terapin med tre olika metoder.

Resultatet av studien var att klienterna till de terapeuter som praktiserat mindfulness under den tid terapin pågick uppvisade större förbättring inom samtliga områden som undersöktes. Bland annat minskade symptomen i större omfattning hos klienter till de mindfulnesspraktiserande terapeuterna. Bland de symptom som minskade i större omfattning hörde somatisering, tvångstankar, osäkerhet i sociala sammanhang, oro, ilska/fientlighet, fobisk oro och paranoidt tänkande.

Detta är ett nytt område inom mindfulnessforskningen, men min gissning är att den positiva effekten av att praktisera mindfulness gäller för alla hjälpande och vårdande yrken. Det finns två olika dimensioner hos effekterna av mindfulness som är gynnsamma för de som arbetar med att hjälpa människor. För det första stärker mindfulness förmågan till närvaro, koncentration och fokus. Dessa egenskaper förbättrar vår förmåga att ta in en annan människa, att vara uppmärksam på hennes signaler och att verkligen lyssna till vad hon har att säga. För det andra har flera studier visat att mindfulness leder till ökad empati och medkänsla. Det är lätt att se att dessa egenskaper är värdefulla för den som arbetar med att hjälpa och stödja andra.

Rådet till alla som har ett hjälpande eller vårdande yrke blir därför: praktisera mindfulness. Inte nog med att du mår bättre av det själv. De du vårdar och hjälper kommer också att må bättre.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

• Jonathan Kaplan ger tips om hur man kan använda principer från mindfulness för att lyckas med sina nyårslöften. Läs om hur icke-dömande, tålamod, nybörjarsinne, tillit, icke-strävan, acceptans, släppa taget och icke-identifikation kan bli grunden för positiva och varaktiga förändringar.
• Elisha Goldstein har intervjuat Jeffrey Brantley. Jeff har skrivit boken ”Five good minutes” som innehåller tips på mindfulnessövningar som man lätt kan utföra i vardagen. I intervjun ger han några bra råd om hur man föra in mindfulness i det nya året.

Mitt eget nyårslöfte är för övrigt att praktisera aimlessness, vilket kanske bäst kan översättas med just icke-strävan. Det är min erfarenhet att de bästa resultaten i livet uppnås när man förmår vila i nuet utan någon som helst agenda eller önskan om att saker vore annorlunda. Det kan låta paradoxalt att det är bästa sättet att uppnå något, men för mig fungerar det definitivt. På köpet får man dessutom större sinnesfrid, harmoni och välbefinnande.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Ibland är det tyvärr lätt att julen blir stressig och kravfylld. Ofta rusar vi från ett måste till nästa utan att någonsin stanna upp och faktiskt njuta av julen och våra nära och kära. Årets julklapp från mindfulnessbloggen blir därför ett litet tips på hur man kan stanna upp och komma i kontakt med sig själv och det som är just här och just nu. Tipset är akronymen STOP.

STOP står för att:

• S – Stanna upp och sluta med det du håller på med.
• T – Ta ett andetag. Andas som vanligt med rikta din uppmärksamhet och känn hur bröstkorgen höjs och sänks med varje andetag. Fortsätt följa andningen en stund.
• O – Observera dina tankar, känslor och kroppsliga förnimmelser. Vad de än är så notera dem bara utan att döma. Möt din faktiska upplevelse med värme och acceptans.
• P – Planera hur du på bästa sätt går vidare. Vad du än väljer att göra just nu, glöm inte att stanna med din faktiska upplevelse. Om du har andra människor runt dig, bjud på ett julleende och varför inte en stor julkram!

Ha en underbar julhelg allihop!

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Så vad är då loving-kindness? Loving-kindness kan definieras som önskan att man själv eller någon annan ska vara fri från lidande och otillfredsställelse, eller omvänt vara tillfreds, glada, lyckliga och harmoniska. I LKM odlas denna intention eller önskan i ett antal stadier som oftast innefattar utövaren själv, en nära vän, en neutral person och till sist alla människor. (För den som är intresserad av ett exempel på LKM, så har University of Californias avdelning för mindfulnessforskning två vägledda övningar som kan laddas ner gratis.)

Forskare är fortfarande långt ifrån eniga om vilka mekanismer det är som gör mindfulness verksamt. Forskningen på LKM är ännu nyare och följaktligen finns det ännu mindre förståelse för vilka de verksamma mekanismerna är där. Det finns dock mycket som tyder på att mindfulness och LKM kompletterar varandra och det är intressant att spekulera i vad detta beror på.

Ibland kan vår inre värld kännas instängd, begränsad, sammandragen och nästan klaustrofobisk. När vi är deprimerade eller nedstämda, exempelvis, så är det helt omöjligt att ta in ett vidare perspektiv. Hela vår medvetande tycks uppfyllt av de problem vi upplever, de tillkortakommanden som vi ser hos oss själva, eller vad det nu må vara. Ett annat exempel är när vi är riktigt arga och förbannade. Återigen är det då omöjligt för oss att ta in ett vidare perspektiv. Det finns ingen ”rymd” i vår upplevelse, hela vårt kognitiva fält är uppfyllt av objektet för vår ilska. Mindfulness handlar för mig mycket om att skapa en öppenhet i sinnet, ett vidare perspektiv, en lätthet och känsla av rymd som grundar sig i acceptans och närvaro.

Forskningen har börjat undersöka vilka de mekanismer är som gör att mindfulness leder till ett ökat psykologiskt välbefinnande och en ökad förekomst av positiva känslor. En viktig pusselbit tycks vara att mindfulness leder till just en förmåga att sätta sin egen upplevelse i ett vidare perspektiv, att ta ett steg tillbaka och förhålla sig objektivt till sin egen inre värld, en färdighet som brukar kallas ”decentrering”. Eric Garland med kollegor beskriver hur detta kan leda till en förmåga till en positiv omvärdering och tolkning av händelser som upplevs som stressande och obehagliga, vilket också leder till ökat meningsskapande.

Så hur hänger då mindfulness och loving-kindness ihop? Med det ovanstående om mindfulness och dess effekter i form av decentrering och ett öppnare sinne i minnet, låt oss se på negativa och positiva känslor. Vad utmärker negativa känslor och affekter, som exempelvis avsky, ilska, nedstämdhet eller rädsla? Jo, att när man upplever dem är sinnet just så där snävt, klaustrobiskt och begränsat som jag skrev om ovan. Och vad utmärker positiva känslor och affekter, som exempelvis glädje, tillit, tacksamhet eller kärleksfullhet? Jo, att när man upplever dem är sinnet mer expansivt, öppet och ”rymligt”.

Det man övar sig i genom att praktisera LKM är mycket att flytta fokus från sina egna snäva bekymmer, sin besatthet med ”number one” och sitt krampaktiga fastklamrande vid sina egna åsikter, idéer och perspektiv. Genom att odla en altruistik intention och en attityd av kärleksfull vänlighet mot andra så uppnår man precis samma effekter som när man praktiserar mindfulness: ett öppnare sinne och ett mer accepterande och tillåtande förhållningssätt till sin egen upplevelse.

Jag tycker detta ämne är fantastiskt spännande och känner att det finns mycket mer att skriva om. För stunden får jag dock nöja mig med att konstatera att forskningen på LKM visar många spännande resultat. Om jag har rätt i mina funderingar kring de verksamma mekanismerna bakom mindfulness och LKM får framtiden utvisa.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Av hävd så har psykologin en tendens att fokusera på problem. Forskningen har hittils varit inriktad på vilken effekt mindfulness har på olika problem som exempelvis depression, stress, ångest, ADHD och så vidare. Det är förstås inget problem i sig, och mindfulness har dessutom visat sig ha goda effekter på dessa tillstånd. Men jag skulle vilja föreslå ett nytt område för forskningen, som vi kan kalla Mindfulness-based Positive Psychology (MBPP). Att kombinera den positiva psykologins fokus på det postitiva (”strenghts and virtues”) med mindfulnesspraktik tror jag skulle vara mycket fruktbart.

Precis som den humanistiska psykologin, ur vilken positiv psykologi har växt fram så anser jag att lycka är människans grundtillstånd och att psykologiskt lidande skapas genom vad man med psykologjargon kanske skulle kunna kalla introjicering av dysfunktionella scheman. Ett annat sätt att uttrycka det är att psykologiskt lidande skapas genom att vi identifierar oss med det ständiga flödet av tankar, idéer och koncept i vårt sinne.

Hursomhelst ser jag fram emot att läsa Titti Holmers bok och få hennes perspektiv på det spännande området mindfulness och lycka.

Uppdatering: Bloggen Ordinationer har en recension av boken.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

”SonyEricsson W995 – Den ultimata tidsdödaren” är rubriken. Annonsen fortsätter: ”Varje dag finns det tillfällen då du skulle kunna göra något roligare med din tid, oavsett om du pendlar till jobbet eller flyger på semester.” Och så slutklämmen: ”W995 gör pauserna i vardagen till din bästa stund.”

En sak håller jag med annonsen om: Vi kan alla absolut göra pauserna i vardagen till vår bästa stund.Vi kan använda dem till att stanna upp och landa i vår kropp och vår faktiska upplevelse. Vi kan använda dem till att ta in oss själva och världen runt oss med medvetenhet och närvaro. Vi kan använda dem till att odla tacksamhet inför det mirakel som det innebär att leva. Men att försöka ”döda” dem med distraktioner, som annonsen föreslår är ingen vidare bra idé. Ibland känns det som att alla i vårt samhälle drabbats av kollektiv ADHD.

Hela idén med att ”döda tid” är ganska sorglig om man tänker efter. Istället för att stanna upp och verkligen uppleva världen och vara i vår direkta upplevelse, så försöker vi fly undan in i distraktioner. Visst känns det som en naturlig impuls att distrahera oss när obehagliga sinnestillstånd (som exempelvis känslan att vara uttråkad) uppstår. Problemet är att undvikande i längden förstärker de sinnestillstånd vi försöker undvika.

Men det är värre än så. Om vi dödar ögonblick efter ögonblick så har plötsligt livet passerat utan att vi varit närvarande. Livet blir något som ska uthärdas, något som vi gör vårt yttersta för att inte uppleva. Döden kommer snabbare än vi anar. Livet är kort. Om vi aldrig varit medvetna och närvarande, har vi då någonsin verkligen levat? När vi dödar tid, är det inte i en mening egentligen oss själva vi dödar?

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

En viktig poäng i sammanhanget är dock vi kan förändra den inre dialogen över tid genom att öva oss i mindfulness och sträva efter att bli allt mer närvarande och uppmärksamma på vår faktiska upplevlse (där den inre dialogen ingår). När vi iakttar våra tankar istället för att identifiera oss med dem sker över tid något transformerande.

Jag läste en gång om forskning (som jag inte hittar någon referens till nu) som kommit fram till att vi tänker i genomsnitt 60 000 tankar per dag. Det är inte konstigt att det kan kännas lite tjattrigt i huvudet ibland. Det intressantaste var dock att forskarna också fann att av de 60 000 tankarna så är 55 000 precis samma tankar som vi tänkte dagen innan. 90% av alla tankar vi tänker är med andra ord helt överflödiga. De tillför ingenting.

Det är lite som att lyssna på Mix Megapol i en vecka. De kör samma hits hela tiden, om och om igen. Bara vid något enstaka tillfälle dyker det upp en ny låt bland all uttjatad musik. På samma sätt är det med våra tankar. Det finns alltid något ur det förflutna som vi ältar eller något inför framtiden som vi oroar oss över. Detta ältande och oroande av samma saker, detta tänkande av exakt samma tankar om och om igen tillför ingenting.

När vi börjar iaktta våra egna tankar, med mindfulness och acceptans, så kan vi istället välja vilka tankar vi vill ge energi och uppmärksamhet. På så sätt förändras vår inre monolog över tid. Min egen upplevelse av mindfulnessträning är att det blivit mycket mer lugnt i huvudet. Tjattret har sakta men säkert minskat även om det absolut inte har försvunnit.

Mitt senaste  inlägg här på bloggen handlade om Mark Williams forskning kring två olika sätt att fokusera på oss själva, antingen konceptuellt eller upplevelsebaserat. Genom att öva oss i att stanna kvar i vår faktiska upplevelse och inte identifiera oss med det ständiga tankeflödet så förändras vår upplevelse. Tjattret i vårt huvud handlar om en konceptuellt skapad självbild som vi identifierar oss med. I den psykologiska forskningen brukar denna process refereras till som ”selfing”, skapandet av ett konceptuellt ”själv” eller ”jag”. Problemen uppstår när vi fullständigt identifierar oss med vår egen berättelse om oss själva och missar det faktum att varje konceptuell bild av något med nödvändighet är ofullständig, begränsande och subjektiv. När vi stannar i vår faktiska upplevelse, i direkta förnimmelser från våra sinnen så ökar vår förmåga att relatera till verkligheten direkt, utan det filter som ett ständigt värderande, konceptualiserande och dömande utgör.

Det finns ett tillstånd i meditation som kallas absorption. Forskningen på detta område är ny, men vad jag förstått av begreppet ”flow” som det forskats en del på så finns det många likheter. Jag har själv bara upplevt stark absorption i meditation en gång, men den upplevelsen gjorde ett otroligt starkt intryck på mig. I två timmar satt jag i meditation med ett fullständigt lugn inom mig. Det var helt stilla. Samtidigt kunde jag fästa uppmärksamheten precis där jag ville och låta den stanna kvar där, orubblig. Inga tankar uppstod okontrollerat, men samtidigt kunde jag välja att tänka om jag ville. Det var ett sinnestillstånd som var förknippat med starkt positiva känslor. Jag upplevde en glädje som var så grundmurad och total att det är svårt att beskriva.

Jag skulle gärna leva ständigt i det sinnestillståndet. Tänka när det behövs och i övrigt vila i en harmonisk, glädjefylld stillhet.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.