Upprinnelsen till tankarna i det här inlägget kom när jag läste Niklas Törnekes bok om Relational Frame Theory (RFT). I den använder han ordet avsiktlig som en synonym för operant beteende. För att förstå en handling så måste vi alltid förstå den avsikt eller intention som ligger bakom handlingen.

Det jag skulle vilja hävda är att vissa intentioner korrelerar med psykologiskt välbefinnande. Om jag handlar motiverad av medkänsla, kärleksfull vänlighet och generositet så kommer jag på lång sikt att må bättre än om jag handlar motiverad av illvilja, hat eller girighet. Kortsiktigt kan det absolut finnas förstärkande konsekvenser av att exempelvis medvetet skada någon, men de långsiktiga konsekvenserna kommer alltid att vara negativa. Denna tanke är central inom klassisk mindfulness, men det börjar bli en mer accepterad del av kontextuella psykoterapier. Allt mer forskning (från exempelvis Stanford University) ger också stöd för att övningar i exempelvis medkänsla och kärleksfull vänlighet är gynnsamma för psykologiskt välbefinnande.

Jag tror att de flesta intuitivt ser detta. Om man är en elak djävel som faktiskt vill andra människor illa och drivs av hat eller missunnsamhet så kommer man att må sämre än om man är en vänlig själ som vill andra väl och motiveras av omtanke och generositet.

Så långt första delen av min fundering.

Den andra delen handlar om hur man arbetar med värderad riktning inom ACT. Genom olika typer av övningar så uppmuntrar man klienter att komma i kontakt med det som är verkligt viktigt för dem. En typisk övning skulle kunna vara att föreställa sig att man bevittnar sin egen begravning och de tal som hålls där. När människor sammanfattar ens liv, vad vill man att de ska säga? Hur önskar man att man levt sig liv, vad hoppas man ska ha varit centralt och tongivande?

I teorin skulle man kunna tänka sig att en klient kommer fram till att deras mål i livet är att plåga andra och att de upptäckt att de finner stor tillfredsställelse i att slå små barn. I teorin (som jag förstått den) ska dessutom terapeuten alltid respektera den värderade riktning som klienten kommer fram till och inte pracka på honom eller henne en ”korrekt” värdering. I praktiken så verkar dock de flesta människor komma fram till en värderad riktning som ligger ganska väl i linje med de gynnsamma intentioner som jag beskrivit ovan. Tack och lov…

Men här kommer andra delen av min fundering. Lars-Göran Öst berättade på en föreläsning att han brukar tracka den kognitiva psykologins fader Aaron Beck varje gång han träffar honom med frågan: ”Hur är det nu, har ni hittat någon evidens för att sokratisk frågeteknik är bättre än psykoedukation?”. Jag blev påmind om detta idag när jag funderade kring hur man arbetar med värderad riktning i ACT.

Ponera att det stämmer att vissa intentioner i sig korrelerar med psykologiskt välbefinnande. Ponera att det är gynnsamt att vara omtänksam, att bry sig om andra, att vara kärleksfull och generös (och notera att jag talar om funktion, dvs inte beteendets yttre form, utan avsikten, intentionen som ligger bakom). Vore det då inte en god idé att lära ut detta till klienter, precis som man lär ut acceptans, defusion och så vidare? Oftast förefaller klienter hamna i ungefär detta när de får utforska sin värderade riktning, men kan det inte vara så att detta i själva verket är en onödig omväg, precis som sokratisk frågeteknik kanske är en onödig omväg när man istället kan förmedla kunskap och kännedom om grundläggande inlärningspsykologiska mekanismer?

Jag är medveten om att detta till syvende och sist är en empirisk fråga. Är vissa intentioner mer gynnsamma än andra generellt och globalt (dvs ”globalt” i en kontextuell mening)? Det är förstås en fråga för forskningen att svara på. Här finns många fällor att gå i och många av dem tror jag handlar om just svårigheter att skilja form från funktion. Det är exempelvis lätt att få för sig att den som alltid motiveras av medkänsla, kärleksfull vänlighet och generositet blir en självförnekande dörrmatta som inte står upp för sig själv eller går under av det som brukar kallas ”compassion fatigue”. Men då skulle jag påstå att man blandar ihop ett beteendes form med dess funktion. Någon som motiveras av medkänsla kan fortfarande agera kraftfullt (som en förälder som skäller ut ett barn som gjort något riktigt farligt) och den som jobbar dygnet runt med välgörenhet kan göra detta inte för att de har en verkligt generös intention, utan för att de vill känna sig duktiga, få beröm eller för att de har internaliserat regler som säger att man ”bör göra så”.

I den klassiska mindfulnesstraditionen är som sagt vikten av en gynnsam intention central. Ett av de ord som brukar översättas till ”mindfulness” är sampajanna. Det betyder ungefär att ”se klart” och en av de viktigaste sakerna att ”se klart” är just vår egen intention i varje ögonblick. En central funktion hos mindfulness är således att skapa en medvetenhet om de impulser som uppstår inom oss och att sedan välja att agera på de impulser som är gynnsamma, samt att avhålla oss från att agera på de som inte är det. Om vår impuls är att skada någon genom att säga något elakt bör vi avstå från att agera på den. Om vår impuls är att göra någon glad genom att le mot dem bör vi agera på den.

Så för att sammanfatta: Om man får tro traditionell mindfulness så är vissa intentioner, såsom medkänsla, kärleksfull vänlighet och generositet gynnsamma. Detta börjar också bekräftas av forskningen. Om det nu stämmer att det är på det viset, borde då inte dessa göras till värderade riktningar för den som eftersträvar psykologiskt välbefinnande? Precis som man förmedlar kunskap om viktiga förhållningssätt som acceptans, defusion, upplevelsebaserat undvikande och så vidare, borde man då inte förmedla också vikten av sådana intentioner till klienter? Och är det inte möjligt att det till stor del är det faktum att klienter kontaktar just dessa intentioner som är det verksamma i att arbeta med värderad riktning?

Dagliga Droppar Mindfulness är speciellt framtagen för den som är intresserad av mindfulness, men har svårt att ta sig tid att träna. I applikationen finns de tre grundläggande mindfulnessövningarna yoga, kroppsscanning och sittande meditation i två varianter: en på 5 minuter och en på 10 minuter. Övningarna är lättillgängliga och kan göras hemma eller på jobbet.

Med applikationen kan man bland annat:

• Lyssna på övningar direkt i telefonen.
• Skapa påminnelser som hjälper dig komma ihåg din mindfulnessträning under dagen.
• Föra en loggbok med kommentarer över de övningar man gör.

Jag är redan i färd med att skapa fler applikationer för andra mindfulnessutbildningar, bland annat för Potential Project och deras program CBMT (Corporate Based Mindfulness Training), som jag själv utbildad instruktör för. Jag tror verkligen på att detta kommer att bli ett viktigt verktyg för att göra mindfulnessträning ännu mer tillgängligt för människor.

Om du är intresserad av själv testa mindfulness i mobiltelefonen så kan du söka efter ”Dagliga Droppar” på Android Market. Har du surfat hit med din telefon kan du installera applikationen direkt från Android Market (länken funkar bara på telefonen, om du surfat hit via datorn använd länken till webbversionen av Android Market istället). Om du har en streckkodsläsare installerad på din telefon (som exempelvis ”Barcode Scanner”) så kan du också scanna in streckkoden nedan med telefonen för att installera applikationen.

Uppdatering 1: Noterade att det kommit ytterligare en mindfulness-app på svenska, fast för iPhone. MindApps har utvecklat den och den heter lämpligt nog ”Mindfulness Appen”.

Uppdatering 2: Jag och Johan Bergstad har släppt ännu en mindfulness-app, den här gången baserad på hans ”Mindfulness steg för steg”. Följ länken till Android Market med din telefon, eller surfa in på webbversionen av Android Market. Eller scanna in streckkoden nedan med din telefon.

Dagliga droppar Mindfulness

Mindfulness steg för steg

Neuropsykologen och forskaren Dan Siegel berör den här skillnaden i sin bok ”The mindful brain”. Siegel, älskar akronymer och har bland annat myntat förkortningen SOCK för att beskriva funktionen hos medvetenhet färgad av mindfulness (mindful awareness). SOCK står för Sensation, Observation, Conceptualization and Knowing och beskriver de olika aspekter av vår upplevelse som vi kan vara medvetna om och närvarande med. Vår hjärna producerar strömmar av förnimmelser från våra fem sinnen (”sensation”). Parallellt med dessa skapar andra delar av hjärna konceptuliseringar kring vår upplevelse (”conceptualization”). En tredje ström är en känsla av att observera det som pågår, vår unika förmåga att vara medvetna om att vi är medvetna. När alla dessa tre ”strömmar” balanseras genom att vi är uppmärksamt närvarande med mindfulness (mindfully aware) uppstår en direkt insikt (”knowing”), en balanserad klarsyn som leder till ett optimalt fungerande och som i sig är ett mycket njutbart och positivt sinnestillstånd.

Så vad har då mindfulness och SOCK med flow att göra? Så här skriver Siegel:

As our reflective awareness sheds top-down biasing, the three streams of sensation, observation, and conceptualization blend with the deeper stream of knowing as we are free to flow into our balanced river of consciousness. Disidentification with the objects of attention as the defining features of who we are is created and gives rise to an emerging sense of mindful knowing. This observer-made capacity for discernment is what distinguishes mindful awareness from the notion of ”flow” in which we are no-self-consciously immersed in the sensation of an experience. In flow we lose ourselves as immersion in sensation or thought can ”carry us away” and we become lost in the automaticity of that stream.

Detta speglar mycket väl min egen upplevelse av mindfulness och flow. Flow är ett mycket njutbart sinnestillstånd, inte minst för att det är helt fokuserat och fritt från alla de störande tankar på det förflutna och framtiden som så ofta plågar oss. Det är ett positivt sinnestillstånd eftersom vi är djupt absorberade i vår direkta upplevelse. Flow låter oss också utföra en uppgift på en optimal nivå av fungerande, eftersom vi är maximalt fokuserade och inte ”kommer i vägen för oss själva”.

Men vad flow saknar är den balanserade klarsynen hos mindfulness, det saknar de särskiljande (discerning) och observerande egenskaperna som mindfulness har. Flow är njutbart, men det är inte möjligt att leva våra liv i ett ständigt tillstånd av flow, eftersom det saknar viktiga aspekter som integration, klarsyn och insikt.

Det intressanta är att mindfulness också kan vara ett oerhört fokuserat sinnestillstånd som har alla de positiva egenskaperna hos flow. Att vara direkt medveten om och närvarande i sina sinnesintryck, sin direkta upplevelse är en oerhört positiv upplevelse. Att utföra en syssla med en hög grad av mindfulness gör den mycket mer njutbar. Att utföra något med en hög grad av mindfulness tillåter oss också att prestera optimalt. I dessa avseenden är mindfulnes mycket likt flow. Skillnaden för mig är att mindfulness är ett sinnestillstånd som jag kan alltid kan odla, något som jag kan låta genomsyra hela mitt liv och allt jag gör. Flow är mycket mer begränsat än så. Dessutom leder mindfulness, men inte flow, till klokare val, mer balans, mer insikt och klarsyn.

För att använda Dan Siegels terminologi så är flow fokuserad absorption i Sensation eller Conceptualization, men utan Observation and definitivt utan Knowing.

Kanske är det så att det optimala sinnestillståndet är något som jag skulle gissa att Mihály Csíkszentmihályi som först började forska på flow skulle säga är omöjligt: att uppleva flow, samtidigt som vi är medvetna om att vi upplever flow. Hursomhelst vore det väldigt intressant med mer forskning för att nogrannare utreda skillnaderna och likheterna mellan flow och mindfulness. Tills vidare så står kommentarsfältet öppet…