Gynnsamma intentioner och värderad riktning i ACT
Det här inlägget är en fundering kring hur en viktig aspekt av klassisk mindfulness (classical mindfulness, CM), nämligen värdet av en gynnsam intention, kan kopplas till värderad riktning så som det används inom ACT. Det är egentligen mina egna ofullständiga funderingar men jag skulle tycka det vore otroligt spännande om några riktigt ACT-kunniga hade lust att kommentera. Jag vet inte om jag kan locka er till kommentarsfältet, men det skulle vara väldigt givande att höra era tankar.
Upprinnelsen till tankarna i det här inlägget kom när jag läste Niklas Törnekes bok om Relational Frame Theory (RFT). I den använder han ordet avsiktlig som en synonym för operant beteende. För att förstå en handling så måste vi alltid förstå den avsikt eller intention som ligger bakom handlingen.
Det jag skulle vilja hävda är att vissa intentioner korrelerar med psykologiskt välbefinnande. Om jag handlar motiverad av medkänsla, kärleksfull vänlighet och generositet så kommer jag på lång sikt att må bättre än om jag handlar motiverad av illvilja, hat eller girighet. Kortsiktigt kan det absolut finnas förstärkande konsekvenser av att exempelvis medvetet skada någon, men de långsiktiga konsekvenserna kommer alltid att vara negativa. Denna tanke är central inom klassisk mindfulness, men det börjar bli en mer accepterad del av kontextuella psykoterapier. Allt mer forskning (från exempelvis Stanford University) ger också stöd för att övningar i exempelvis medkänsla och kärleksfull vänlighet är gynnsamma för psykologiskt välbefinnande.
Jag tror att de flesta intuitivt ser detta. Om man är en elak djävel som faktiskt vill andra människor illa och drivs av hat eller missunnsamhet så kommer man att må sämre än om man är en vänlig själ som vill andra väl och motiveras av omtanke och generositet.
Så långt första delen av min fundering.
Den andra delen handlar om hur man arbetar med värderad riktning inom ACT. Genom olika typer av övningar så uppmuntrar man klienter att komma i kontakt med det som är verkligt viktigt för dem. En typisk övning skulle kunna vara att föreställa sig att man bevittnar sin egen begravning och de tal som hålls där. När människor sammanfattar ens liv, vad vill man att de ska säga? Hur önskar man att man levt sig liv, vad hoppas man ska ha varit centralt och tongivande?
I teorin skulle man kunna tänka sig att en klient kommer fram till att deras mål i livet är att plåga andra och att de upptäckt att de finner stor tillfredsställelse i att slå små barn. I teorin (som jag förstått den) ska dessutom terapeuten alltid respektera den värderade riktning som klienten kommer fram till och inte pracka på honom eller henne en ”korrekt” värdering. I praktiken så verkar dock de flesta människor komma fram till en värderad riktning som ligger ganska väl i linje med de gynnsamma intentioner som jag beskrivit ovan. Tack och lov…
Men här kommer andra delen av min fundering. Lars-Göran Öst berättade på en föreläsning att han brukar tracka den kognitiva psykologins fader Aaron Beck varje gång han träffar honom med frågan: ”Hur är det nu, har ni hittat någon evidens för att sokratisk frågeteknik är bättre än psykoedukation?”. Jag blev påmind om detta idag när jag funderade kring hur man arbetar med värderad riktning i ACT.
Ponera att det stämmer att vissa intentioner i sig korrelerar med psykologiskt välbefinnande. Ponera att det är gynnsamt att vara omtänksam, att bry sig om andra, att vara kärleksfull och generös (och notera att jag talar om funktion, dvs inte beteendets yttre form, utan avsikten, intentionen som ligger bakom). Vore det då inte en god idé att lära ut detta till klienter, precis som man lär ut acceptans, defusion och så vidare? Oftast förefaller klienter hamna i ungefär detta när de får utforska sin värderade riktning, men kan det inte vara så att detta i själva verket är en onödig omväg, precis som sokratisk frågeteknik kanske är en onödig omväg när man istället kan förmedla kunskap och kännedom om grundläggande inlärningspsykologiska mekanismer?
Jag är medveten om att detta till syvende och sist är en empirisk fråga. Är vissa intentioner mer gynnsamma än andra generellt och globalt (dvs ”globalt” i en kontextuell mening)? Det är förstås en fråga för forskningen att svara på. Här finns många fällor att gå i och många av dem tror jag handlar om just svårigheter att skilja form från funktion. Det är exempelvis lätt att få för sig att den som alltid motiveras av medkänsla, kärleksfull vänlighet och generositet blir en självförnekande dörrmatta som inte står upp för sig själv eller går under av det som brukar kallas ”compassion fatigue”. Men då skulle jag påstå att man blandar ihop ett beteendes form med dess funktion. Någon som motiveras av medkänsla kan fortfarande agera kraftfullt (som en förälder som skäller ut ett barn som gjort något riktigt farligt) och den som jobbar dygnet runt med välgörenhet kan göra detta inte för att de har en verkligt generös intention, utan för att de vill känna sig duktiga, få beröm eller för att de har internaliserat regler som säger att man ”bör göra så”.
I den klassiska mindfulnesstraditionen är som sagt vikten av en gynnsam intention central. Ett av de ord som brukar översättas till ”mindfulness” är sampajanna. Det betyder ungefär att ”se klart” och en av de viktigaste sakerna att ”se klart” är just vår egen intention i varje ögonblick. En central funktion hos mindfulness är således att skapa en medvetenhet om de impulser som uppstår inom oss och att sedan välja att agera på de impulser som är gynnsamma, samt att avhålla oss från att agera på de som inte är det. Om vår impuls är att skada någon genom att säga något elakt bör vi avstå från att agera på den. Om vår impuls är att göra någon glad genom att le mot dem bör vi agera på den.
Så för att sammanfatta: Om man får tro traditionell mindfulness så är vissa intentioner, såsom medkänsla, kärleksfull vänlighet och generositet gynnsamma. Detta börjar också bekräftas av forskningen. Om det nu stämmer att det är på det viset, borde då inte dessa göras till värderade riktningar för den som eftersträvar psykologiskt välbefinnande? Precis som man förmedlar kunskap om viktiga förhållningssätt som acceptans, defusion, upplevelsebaserat undvikande och så vidare, borde man då inte förmedla också vikten av sådana intentioner till klienter? Och är det inte möjligt att det till stor del är det faktum att klienter kontaktar just dessa intentioner som är det verksamma i att arbeta med värderad riktning?
Kanske ska förtydliga lite vad jag menar med ”medkänsla”, ”kärleksfull vänlighet” och ”generositet”.
För det första är inte dessa känslor, utan just intentioner. Min hypotes är ju att dessa intentioner åtföljs ofta vissa appetativa känslor, men dessa känslor är i sig inte exempelvis medkänsla (även om ordet ”känsla” ju bedrägligt ingår i ordet).
”Min” (tagen från buddhistisk psykologi) definition av medkänsla skulle vara ”önskan att en annan varelse ska bli fri från sitt lidande”, medan definitionen av kärleksfull vänlighet skulle vara ”önskan att en annan varelse ska få uppleva tillfredsställelse och lycka”.
Jag skriver medvetet ”kärleksfull vänlighet” istället för ”kärlek”, eftersom det senare är ett klurigt ord som betyder mycket skiftande saker i olika sammanhang. Man kan ju älska hamburgare och man kan lida oerhört på grund av ”olycklig kärlek” (dvs. fastklamrande). Möjligtvis skulle ”villkorslös kärlek” komma nära det jag syftar till.
Medkänsla ska heller inte blandas ihop med medlidande, som utgår ifrån ett jämförande där jag känner mig bättre eller förmer i något avseende än den jag hjälper. Som i ”stackars dig”.
Generositet slutligen handlar om en total villighet att släppa taget om något för att någon annan kan vara betjänt av det. Det behöver absolut inte bara vara materiella ting, utan kan exempelvis vara vår egen ansträngning. Att ge något för att vi känner att vi måste, eller för att vi vill framstå i god dager eller liknande är inte ”äkta” generositet. Äkta generositet är en total öppenhet som inte kräver något i gengäld. En intention som i ren form sannolikt är tämligen ovanlig (många skulle till och med säga att den inte existerar). Men vi kan definitivt ha den som värderad riktning.
Lästa din blogg, fint skrivet. Och håller med i mycket. Japp, i boken (arbetsnamn: ”The Mindful and Effective Employee: An Acceptance and Commitment Therapy Training Manual for Improving Well-Being and Performance”) som jag skriver med Frank Bond & Paul Flaxman så beskriver jag det du skriver om, intentioner som värderingar, överordnande princip för att koordinera enskilda beteenden. När jag skriver om hur man som gruppledare/behandlare kan ha goda intentioner, compassion mm så är det relativt enkelt för att det är funktionellt i rollen som gruppledare. Så snart man börjar tala behandlare-klient blir det lite trixigare. Inga problem att tala om det som önskvärda behandlar-intentioner som producerar effektiva (vad det gäller att hjälpa) behandlarbeteenden och allians, men om man tar det med klienten direkt tror jag att det finns relativt stora risker för pliance, och att det blandas ihop med moraliserande om hur man bör vara. Däremot arbetar gärna med dessa frågor med klienter när klienten själv tar upp det, eller om jag ser/misstänker att det här är ett område som ställer till det för klienten.
Sedan tycker jag att det är viktigt att komma ihåg att vi inom ACT arbetar med att hjälpa klienten till ökad Psykologisk flexibilitet. Det är inte ovanligt att ett beteende drivs av både negativ förstärkning (t.ex jag gör ”goda” saker för att jag känner mig som en hemsk människa) & positiv förstärkning (t.ex det känns tillfredsställande att att jobba frivilligt för Röda Korset). Ett sätt att bena lite i det här och förhoppningsvis öka psykologisk flexibilitet kan vara att ”testa att göra tvärtom”. Om jag väldigt ofta frivillig-arbetar och nästan alltid sätter andras behov före mina egna kan det vara nyttigt att testa motsatsen en vecka eller två. Då kommer man sannolikt att komma i kontakt med en hel del känslor som ger ledtrådar kring i vilken utsträckning dessa beteenden drivs av negativ förstärkning & positiv förstärkning. Och om du sedan väljer att återgå till ”göra-goda-beteenden” efteråt så kan det förhoppningsvis vara mer baserat på att du väljer detta, dvs. mer baserat på positiv förstärkning, dessutom med ökad psykologisk flexibilitet.
Jag berör det här ämnet i en färsk artikel i Amelia, ”Maxa din modighet”, som hittas på http://www.livskompass.se/?page_id=70
Allt gott!
/ Fredrik
@Fredrik:
”Inga problem att tala om det som önskvärda behandlar-intentioner som producerar effektiva (vad det gäller att hjälpa) behandlarbeteenden och allians, men om man tar det med klienten direkt tror jag att det finns relativt stora risker för pliance, och att det blandas ihop med moraliserande om hur man bör vara.”
Jag tror också definitivt det kommer att märkas i utfall hos klienten om behandlaren har en kärleksfull, altruistisk intention. Min personliga upplevelse är också att det är något jag kan träna upp hos mig själv genom att om och om igen fokusera mot en altruistisk intention och bort från mindre gynnsama dito (vara en duktig behandlare, få klientens erkännande, eller vad det nu kan vara).
Vad gäller risken att bli moraliserande tror jag det är viktigt att inte tala om specifika former av beteenden, utan just hålla sig till intention och dessutom på en på klienten lämplig nivå. Jag tror jag till alla de klienter jag haft sagt saker i stil med att ”det kommer allt mer forskning som visar att det leder till psykologiskt välbefinnande att bry sig om andra”, eller lett guidade övningar i kärleksfull vänlighet och medkänsla. Jag upplever inte att någon klient upplevt detta som moraliserande.
Risken för pliance är intressant. Många tycks ha regler som spårar negativa konsekvenser kopplade till exempelvis att vara snäll. Det är inte heller ovanligt att ha regler som spårar positiva konsekvenser av att agera egoistiskt (det finns ju till och med en tidning som heter ”Ego”), kanske ett arv från Socialdarwinismens travesti av Darwins idéer (”survival of the fittest”).
Ju mer man fokuserar på att tillfredställa sig själv, desto mer fokus hamnar ju dessutom på de konceptualiserade jaget. Att bry sig om andra och att agera på detta förefaller vara ett bra sätt att komma i kontakt med direkta förstärkande kontingenser och släppa det krampiktiga fokuset på ”jag, mig och mitt”.
”Ett sätt att bena lite i det här och förhoppningsvis öka psykologisk flexibilitet kan vara att ”testa att göra tvärtom”. Om jag väldigt ofta frivillig-arbetar och nästan alltid sätter andras behov före mina egna kan det vara nyttigt att testa motsatsen en vecka eller två.”
Angående att göra tvärtom för att öka psykologisk flexibilitet tror jag det är en ypperlig idé. Inte minst för att många människor som sagt gör en massa saker som till sin yttre form ter sig generösa, men som handlar om helt andra saker. Det mest medkännande och generösa man kan göra mot andra människor är också ofta att ta hand om sig själv. Hur ska man kunna vara till nytta för någon om man inte gör det?
Vikten av intentionen och avsikten bakom handlingar blir hela tiden central. Att ge någon en present kan vara generöst, men det kan också vara ett försök att vinna fördelar eller att manipulera. Att ägna sig åt sig själv kan vara egoistiskt och självcentrerat, men det kan också vara medkännande och generöst. Funktion, funktion, funktion.