Igår fick jag hemska nyheter. Utan att säga för mycket så handlade det om två vänners barn som hade dött.

Att få reda på det var som att få ett knytnävslag i magen. Inget behöver sägas om hur fruktsansvärt det måste vara för en förälder att få ett sådant besked. Jag grät och blev så oerhört ledsen för deras skull. Det kändes som om någon tog tag i mitt hjärta och slet till.

Jag satte mig ner på soffan och lät tårarna rinna. Känslan av sorg och ledsamhet pulserade genom kroppen. Jag försökte vara så närvarande som jag kunde i känslan, i förnimmelserna i kroppen mer än tankarna i huvudet. Det var en sällsam upplevelse för  jag upptäckte att känslan inte var obehaglig. Under sorgen och ledsamheten fanns en stabil stillhet. När jag vilade i den stillheten var sorgen inte skrämmande utan vacker, självklar, naturlig. Sorgen var fortfarande sorg och jag var fortfarande oerhört ledsen. Men det var helt okej.

I fredags var jag på psykoterapimässan och en föreläsning av Åsa Nilsonne med titeln ”Mindfulness i hjärnan”. Hon refererade till en undersökning där man hade låtit försökspersoner titta på filmklipp med sorgligt innehåll. Hälften av försökpersonerna hade genomfört en åttaveckors kurs i mindfulness (MBSR), medan den andra gruppen inte hade fått någon mindfulnessträning. När försökspersonerna fick skatta hur sorgsna de blev av att se flimklippen så fann man ingen skillnad i de två grupperna. Däremot var det skillnad när de två grupperna rapporterade graden av depression. När man undersökte försökspersonernas hjärnor med magnetröntgenkamera (fMRI) upptäckte man skillnader i hur de två gruppernas hjärnor aktiverades. Hos de personer som tränats i mindfulness var sorgsenheten mer övergående, den fick inte ”grepp” på samma sätt som hos den andra gruppen.

Detta stämmer väl överens med min egen upplevelse. Resultatet av att praktisera mindfulness är att man blir mer närvarande med de känslor man upplever. Mycket av psykiska problem förefaller uppstå ur våra försök att undvika att känna det vi känner, att fly undan de känslor vi upplever som svåra. I mindfulnesspraktik uppmanas vi istället göra det motsatta och vända vår uppmärksamhet mot våra känslor, utforska dem närmare, bli intimt bekant med dem. Effekten av mindfulness är inte att vi blir avtrubbade och känner mindre utan tvärtom att vi känner mer. Däremot så flödar känslorna friare. När vi inte klamrar fast vid våra känslor kan de passera utan att dröja sig kvar och bli till en sinnestämning. Vi blir sorgsna, men sorgen stagnerar inte till depression, exempelvis.

Nu på morgonen läste jag av en slump en intervju med psykiatrikern Ronald Siegel. Han beskriver just skillnaden mellan sorgsenhet och depression och kopplingen till mindfulness (min översättning):

Jag frågar ofta psykoterapeuter vad de anser är skillnaden mellan sorgsenhet och depression och de kommer med en rad olika svar. Ibland föreslår de att depression varar längre än sorgsenhet. Men jag påpekar att det är helt möjligt att känna sig sorgsen flera dagar i rad och samtidigt vara riktigt deprimerad bara i några få timmar. Då föreslår de att sorgsenhet uppstår på grund av yttre händelser, medan depression kommer inifrån och har ett eget liv. Men jag påminner dem att vi kan bli väldigt deprimerade efter en olycklig händelse som att mista jobbet eller ett förhållande och samtidigt kan känna oss sorgsna utan uppenbar anledning.

Till slut, efter en del diskuterande, kommer de till slutsatsen att sorgsenhet känns levande och flödande och är en väsentlig del av att leva ett fullt liv, medan depression känns död och fast och kommer i vägen för livet. Denna insikt leder till en annan överraskning: genom att hjälpa oss att verkligen vara med sorgsenhet (och andra känslor) kan mindfulnesspraktik förhindra oss från att fastna i depression.

Det här med det vi brukar kalla svåra eller negativa känslor är inte helt lätt. I fredags hade jag förutom Åsa Nilsonne även förmånen att lyssna till den existentiella psykologen Emmy van Deurzen. I den existentiella psykologin betonas mycket att vi måste omfatta och acceptera alla aspekter av den mänskliga tillvaron. Vi bör inte blunda för det mörka, det svåra, för lidandet. Jag håller helt med van Deurzen om detta. Att försöka undvika dessa delar av vår upplevelse skapar i stor mån det vi kallar psykisk ohälsa, i form av depression, ångest, oro och så vidare. Men det verkligt intressanta är att när vi praktiserar mindfulness och möter de svåra känslorna med medvetenhet, närvaro och icke-dömande, då händer något väldigt fundamentalt. När vi inte längre försöker undvika dessa svåra känslor så stagnerar de inte till långvarigt psykologiskt lidande och otillfredsställelse.

Igår fick jag hemska nyheter. Utan att säga för mycket så handlade det om två vänners barn som hade dött. Att få reda på det var som att få ett...