Inspiration från verkligheten: Vägen från 37 kilo.
Av en slump hamnade jag på bloggen ”Vägen från 37 kilo”. Den är skriven av en tjej som berättar om sin väg tillbaka från anorexi och träningsnarkomani. Hon skriver att hon vid 24 års ålder bestämde sig för att på egen hand bli helt frisk. Det som slår mig när jag läser bloggen är att det hon till stor del verkar ha hittat är ett förhållningssätt som grundar sig i mindfulness. I ett inlägg berättar hon om en tjejkväll, något som tidigare varit något mycket plågsamt med tankar om hälsosam mat och oro för den sociala situationen. Nu har hennes förhållningssätt förändrats helt och hon skriver:
Mitt i alltihop stannade jag upp i några sekunder och bara insöp atmosfären. Jag var så närvarande jag kunde bli. Där satt jag en helt vanlig fredagskväll med människor som jag direkt kände att jag tyckte om (och som jag förstod tyckte om mig!), pratade om livet och njöt av god mat. ”Det är så här det är att vara frisk”, konstaterade jag och det är den känslan som lever kvar i kroppen idag också.
Det är mindfulness ”in action”! Genom att stanna med vår faktiska upplevelse kan vi hitta tillbaka till tacksamhet och glädje och bli fri från tyranniet av våra egna trasiga tankar och föreställningar. I inlägget ”Ssscccch! Mindfulness pågår!” beskriver hon hur njutbart en stund i badhuset har blivit när kan vara närvarande i det som faktiskt händer:
Du njuter av att bara vara närvarande i stunden och hela kroppen slappnar av.
Genom att praktisera mindfulness har denna inspirerande tjej också funnit att det faktiskt går att lita på kroppens signaler och vara trygg i att kroppen reglerar sig själv, bara vi lyssnar noga på den.
Jag har skrivit tidigare om Mark Williams forskning om mindfulness och anorexi och två olika typer av självfokus. Bloggen ”Vägen från 37 kilo” ger dessa teorier ett mänskligt ansikte och beskriver vad som händer i praktiken när vi börjar ge akt på vår direkta upplevelse och lever närvarande i nuet!
Jag är ny i mindfulness; börjat, försöker och sedan flyter tankarna iväg som vanligt. Kul Martin att du tar upp att mindfulness kan man göra, känna i ”vardagen”- eg utan att vara medveten om det.
Livet för en ätstörd att komma tillbaka är inte lika rosenrött, och enkelt som du skriver med enstaka ”mindfulness”-stunder. Men för att bli frisk måste man bestämma sig själv. Få hjälp men själv bestämma att nu är nog.
Jag älskar också umgänge med vänner, familj och ser då bort från- ett jobbigt liv. Att simma är faktiskt något jag älskar; efter en längd i bassängen så känner jag lite som ett med vattnet. Glider fram, känner lycka.
Men dessa är bara en del av livet; hur gör man för att eg. få kraft att förändra? Man kan ju inte simma eller gå på fest med vänner jämnt…vad är mindfulness annars i vardagen? /K
”Man kan ju inte simma eller gå på fest med vänner jämnt…vad är mindfulness annars i vardagen?”
Mindfulness är att vara medveten och närvarande med precis det som är i varje stund. Detta gäller inte minst svåra känslor och upplevelser. När svåra känslor uppstår så är det lätt att vi försöker fly undan. Ibland flyr vi in i destruktiva beteenden (kanske missbruk), ibland försöker vi kontollera vår upplevelse (kanske genom att svälta oss själva) och så vidare. Genom att försöka att inte uppleva det vi upplever eller känna det vi känner gör vi bara saker värre och värre.
Det mindfulness tillåter oss att göra är att bara stanna med vår upplevelse, precis som den är. Genom att odla en attityd av medvetenhet, närvaro, öppenhet, vänlighet och acceptans så förändras vårt förhållande till det svåra. Men inte bara till det svåra. Genom att faktiskt tillåta oss att känna det vi känner så fördjupas även våra stunder av glädje, kärlek, lycka och välbefinnande.
Precis som du säger så kan vi inte simma eller gå på fest jämt. Men det är inte vad mindfulness handlar om. Om vi går på fest, då kommer vi att njuta mer av det om vi förmår vara fullständigt närvarande i det vi gör. Men om vi inte är på fest, om livet är svårt, då ger medvetenhet och närvaro oss en stabilitet, en harmoni som tillåter oss att förhålla oss till det svåra utan att överväldigas.
Det är just det jag menar- vad=hur gör man mindfulness om man inte gör saker man tycker om, träffar människor som man tycker om.
En del människor kanske kan bryta ett destruktivt levande just bara med dessa härliga tillfällen. Men vad jag undrar hur gör man precis innan man gör det destruktiva beteendet. Hur ska man tänka för att säga stopp!! Du, detta är inte välkommet. Jag vet att de andra fina tillfällena bidrar till känslan av glädje- men om de som faller-vad ska man göra för att inte göra det destruktiva.
Tack annars för en fin kommentar Martin!
”Men vad jag undrar hur gör man precis innan man gör det destruktiva beteendet. Hur ska man tänka för att säga stopp!! ”
Ju mer man tränar sig i mindfulness, desto större blir ”utrymmet” mellan impuls och handling. Det destruktiva beteendet drivs av känslor som vi upplever som obehagliga. Genom att kunna observera dessa känslor, acceptera dem och sedan stanna med dem utan att agera vanemässigt så får vi utrymme att välja ett mer gynnsamt sätt att handla.
Jag vet att det kan låta helt omöjligt. Men övning ger färdighet. Ju mer vi övar oss i mindfulness, desto större möjligheter får vi att faktiskt välja det liv vi vill leva. Ett ögonblick i sänder.
Jag önskar dig all lycka till och hoppas innerligt att något av det jag skriver är till hjälp!