Men kanske det också kan finnas paradoxala risker i det att tekniker som LKM ytterligare förstärker tvivlet på det mänskliga egenvärdet – LKM kan säkert för en del säkert tolkas (särskilt i väst!)som ytterligare en uppmaning till att leva upp till en ”kärleksstandard” på ett specifikt sätt; ”nu ska du förutom att vara framgångsrik, snygg, social, och allmänt välartad också vara kärleksfull och empatisk mot dina medmänniskor”! Jag tänker här att LKM kanske riskerar att bli ytterligare en uppmaning i ”självhjälpsbruset” om att ”man måste bli lyckligare!” – trots att kärnan i LKM paradoxalt nog just handlar om kärleksfullhet, accepterans, egenvärde och att man inte ska behöva prestera för att vara värd något.

En till risk som också kanske kan finnas med LKM är det att en kärleksfull och empatisk hållning som LKM pläderar för, istället endast är verksamt som en ”ego-smörjare” som leder till tankar som; ”jag är bäst på kärleksfullhet”, ”jag är den mest kärleksfulla som finns” osv.

Nu anser jag inte att dessa problem finns generellt för jag tycker att LKM är något väldigt bra, men jag tycker att det är intressant att se saker från flera perspektiv.