Loving-kindness och mindfulness
Det har blivit dags för alla som är intresserade av mindfulness att lära sig en ny term: loving-kindness. Precis som mindfulness så kommer loving-kindness-meditation (LKM) från den buddhistiska traditionen. På senare år har också LKM letat sig in i kliniska tillämpningar i väst och forskningen har tagit fart och funnit lovande resultat. LKM har bland annat visat sig leda till en ökad känsla av social samhörighet, större benägenhet till prosocialt beteende, större känsla av meningsfullhet i livet, minskad fysisk ohälsa och en ökad förekomst av positiva känslor.
Så vad är då loving-kindness? Loving-kindness kan definieras som önskan att man själv eller någon annan ska vara fri från lidande och otillfredsställelse, eller omvänt vara tillfreds, glada, lyckliga och harmoniska. I LKM odlas denna intention eller önskan i ett antal stadier som oftast innefattar utövaren själv, en nära vän, en neutral person och till sist alla människor. (För den som är intresserad av ett exempel på LKM, så har University of Californias avdelning för mindfulnessforskning två vägledda övningar som kan laddas ner gratis.)
Forskare är fortfarande långt ifrån eniga om vilka mekanismer det är som gör mindfulness verksamt. Forskningen på LKM är ännu nyare och följaktligen finns det ännu mindre förståelse för vilka de verksamma mekanismerna är där. Det finns dock mycket som tyder på att mindfulness och LKM kompletterar varandra och det är intressant att spekulera i vad detta beror på.
Ibland kan vår inre värld kännas instängd, begränsad, sammandragen och nästan klaustrofobisk. När vi är deprimerade eller nedstämda, exempelvis, så är det helt omöjligt att ta in ett vidare perspektiv. Hela vår medvetande tycks uppfyllt av de problem vi upplever, de tillkortakommanden som vi ser hos oss själva, eller vad det nu må vara. Ett annat exempel är när vi är riktigt arga och förbannade. Återigen är det då omöjligt för oss att ta in ett vidare perspektiv. Det finns ingen ”rymd” i vår upplevelse, hela vårt kognitiva fält är uppfyllt av objektet för vår ilska. Mindfulness handlar för mig mycket om att skapa en öppenhet i sinnet, ett vidare perspektiv, en lätthet och känsla av rymd som grundar sig i acceptans och närvaro.
Forskningen har börjat undersöka vilka de mekanismer är som gör att mindfulness leder till ett ökat psykologiskt välbefinnande och en ökad förekomst av positiva känslor. En viktig pusselbit tycks vara att mindfulness leder till just en förmåga att sätta sin egen upplevelse i ett vidare perspektiv, att ta ett steg tillbaka och förhålla sig objektivt till sin egen inre värld, en färdighet som brukar kallas ”decentrering”. Eric Garland med kollegor beskriver hur detta kan leda till en förmåga till en positiv omvärdering och tolkning av händelser som upplevs som stressande och obehagliga, vilket också leder till ökat meningsskapande.
Så hur hänger då mindfulness och loving-kindness ihop? Med det ovanstående om mindfulness och dess effekter i form av decentrering och ett öppnare sinne i minnet, låt oss se på negativa och positiva känslor. Vad utmärker negativa känslor och affekter, som exempelvis avsky, ilska, nedstämdhet eller rädsla? Jo, att när man upplever dem är sinnet just så där snävt, klaustrobiskt och begränsat som jag skrev om ovan. Och vad utmärker positiva känslor och affekter, som exempelvis glädje, tillit, tacksamhet eller kärleksfullhet? Jo, att när man upplever dem är sinnet mer expansivt, öppet och ”rymligt”.
Det man övar sig i genom att praktisera LKM är mycket att flytta fokus från sina egna snäva bekymmer, sin besatthet med ”number one” och sitt krampaktiga fastklamrande vid sina egna åsikter, idéer och perspektiv. Genom att odla en altruistik intention och en attityd av kärleksfull vänlighet mot andra så uppnår man precis samma effekter som när man praktiserar mindfulness: ett öppnare sinne och ett mer accepterande och tillåtande förhållningssätt till sin egen upplevelse.
Jag tycker detta ämne är fantastiskt spännande och känner att det finns mycket mer att skriva om. För stunden får jag dock nöja mig med att konstatera att forskningen på LKM visar många spännande resultat. Om jag har rätt i mina funderingar kring de verksamma mekanismerna bakom mindfulness och LKM får framtiden utvisa.