SonyEricsson kör en annonskampanj i tunnelbanan just nu som gjorde mig sorgsen.

“SonyEricsson W995 – Den ultimata tidsdödaren” är rubriken. Annonsen fortsätter: “Varje dag finns det tillfällen då du skulle kunna göra något roligare med din tid, oavsett om du pendlar till jobbet eller flyger på semester.” Och så slutklämmen: “W995 gör pauserna i vardagen till din bästa stund.”

En sak håller jag med annonsen om: Vi kan alla absolut göra pauserna i vardagen till vår bästa stund.Vi kan använda dem till att stanna upp och landa i vår kropp och vår faktiska upplevelse. Vi kan använda dem till att ta in oss själva och världen runt oss med medvetenhet och närvaro. Vi kan använda dem till att odla tacksamhet inför det mirakel som det innebär att leva. Men att försöka “döda” dem med distraktioner, som annonsen föreslår är ingen vidare bra idé. Ibland känns det som att alla i vårt samhälle drabbats av kollektiv ADHD.

Hela idén med att “döda tid” är ganska sorglig om man tänker efter. Istället för att stanna upp och verkligen uppleva världen och vara i vår direkta upplevelse, så försöker vi fly undan in i distraktioner. Visst känns det som en naturlig impuls att distrahera oss när obehagliga sinnestillstånd (som exempelvis känslan att vara uttråkad) uppstår. Problemet är att undvikande i längden förstärker de sinnestillstånd vi försöker undvika.

Men det är värre än så. Om vi dödar ögonblick efter ögonblick så har plötsligt livet passerat utan att vi varit närvarande. Livet blir något som ska uthärdas, något som vi gör vårt yttersta för att inte uppleva. Döden kommer snabbare än vi anar. Livet är kort. Om vi aldrig varit medvetna och närvarande, har vi då någonsin verkligen levat? När vi dödar tid, är det inte i en mening egentligen oss själva vi dödar?