Föräldraskap är en bra mindfulnessträning. För mig har det handlat en del om att förhålla mig till de känslor som väcks av mina idéer om hur jag vill och tycker att jag bör vara som mamma. När jag inte uppfyller mina egna krav känner jag mig ibland otillräcklig och ledsen. När min dotter inte beter sig som jag tycker hon borde blir jag ibland arg. Då är det bra att bli medveten om vad det är som händer. Känslorna förlorar en del av sin kraft. Dessutom behöver min frustration och ilska inte omsättas i handling som går ut över min dotter.

När min lilla dotter inte vill sova på den tid hon brukar så kan jag bli frusterad. Eftersom jag anser att jag är en mindfulnesspraktiserande förälder som inte ”borde” bli frustrerad utan bara vara med det som är så blir jag besviken på mig själv. Vilket bara leder till att jag blir än mer frustrerad över mig själv och situationen. Själva frustrationen över frustrationen blir det största problemet.

Ett annat exempel är när min dotter inte vill äta. För mig är det oerhört viktigt att hon äter ordentligt. Jag känner tillfredställelse när hon ätit mycket mat. Då känner jag mig som en kompetent mamma. Kanske för att jag har en (något märklig) bild av att en mammas viktigaste uppgift är att föda sitt barn. Jag skulle vilja att jag bara kunde acceptera situationen när hon inte äter eftersom jag ändå inte kan tvinga henne att äta om hon inte har lust. När jag inte kan det blir jag ledsen över att jag inte är den coola mamma jag vill vara.

Eller när jag blir arg på henne för att hon kastar mat på golvet samtidigt som hon ser mig i ögonen när jag säger nej. Jag vill vara lugn och bestämd och inte bli arg.

Men jag känner alla de här känslorna. Frustrationen, oron och ilskan finns där ibland och om jag kommer på mig själv så kan jag tillåta mig att känna dem. Det är ingen stor grej att bli frustrerad, orolig eller arg. Det är bara helt vanliga mänskliga känslor. Om jag inte lägger på en massa skuld och ”borden” på dem så kan jag stanna med känslorna. Uppleva dem och sedan välja hur jag vill agera på dem. Jag behöver inte agera ut dem om jag inte vill.

Jag har tränat på att gå med min lilla i vagnen och stoppat in nappen så lugnt och försiktigt som möjligt fast frustrationen har rasat i kropppen. Det blir lite som en sport att känna frustationen men inte låta den gå ut över min dotter.  När hon äter så äter hon och när hon inte äter så äter hon inte, jag känner hur oron och otillfredsställelsen känns men jag behöver inte agera på känslorna. När ilskan kommer så kan jag vara lugn och bestämd fast jag är jättearg.

Framförallt behöver jag inte känna mig som en dålig mamma för att jag har de här känslorna. Känslorna får vara där. Och känner jag ändå mig otillräcklig så är det också okej. Det är bara tankar och känslor som jag inte behöver styras av.