Mindfulness in Business Stockholm 12/3
februari 20, 2013 – 14:56 | Inga kommentarer

Den 12/3 anordnas för andra året eventet ”Mindfulness in Business” i Stockholm. Huvudtalare är Jeremy Hunter, professor vid Peter Drucker School of Management och Björn Lindeblad, sommarpratare, ledarskapskonsult och före detta thailändsk skogsmunk. Övriga talare …

Läs hela artikeln »
Tankar och erfarenheter

Tankar kring och erfarenheter av att praktisera mindfulness.

Forskning

Forskning relaterad till mindfulness.

Tips

Tips och länkar.

Kommunikation

Mindfulness och kommunikation.

Föräldraskap

Mindfulness och föräldraskap.

Hem » Tankar och erfarenheter

Acceptans… Ett sätt att kuva misshandlade kvinnor?

Skriven av den maj 13, 2009 – 23:4510 kommentarer

reality-checkNär jag pratade med en kompis häromdagen berättade hon att hon fått kommentarer av typen: ”Det där med mindfulness och acceptans, är inte det bara ett sätt att kuva misshandlade kvinnor?”

Jag har inte hört just den varianten, men det är helt klart så att ”acceptans” kan vara ett svårt begrepp. När man hör att det är oerhört viktigt att acceptera sin upplevelse precis som den är så är det lätt att missförstå vad som avses. Det är lätt att få för sig att man inte ska förändra en dålig situation, att man ska tolerera missförhållanden, eller till och med att man ska bli likgiltig inför sitt eget eller andras lidande.

En del av problemet tror jag har med översättning att göra. ”Acceptans” är i väst ett vedertaget ord för att beskriva en aspekt av mindfulness. Men inom den buddhistiska traditionen, från vilken mindfulness kommer, så används traditionellt inte något begrepp som direkt låter sig översättas till ”acceptans”.

Egentligen är det kanske bättre att prata om att vara öppen inför den fulla vidden av sin upplevelse, att vara inkluderande och receptiv. Det centrala är att inte förvränga eller förneka, utan att ta in allting precis som det är, utan dömande, värderande, aversion eller gripande. Så fort vi protesterar mot någon del av vår faktiska upplevelse så förlorar vi förmågan att se klart.

Men om vi nu ändå ska använda ordet acceptans så är det viktigt att vara på det klara med en sak. Nämligen att det som existerar i nuet, det kan man inte förändra. Det som är det är. Det har uppstått på grund av tidigare orsaker och villkor. Vårt problem är att vi försöker oss på det omöjliga, nämligen att förändra det som redan är. Som skrikande, sparkande små barn protesterar vi mot vår faktiska upplevelse. Det som vi måste acceptera är sakers tillstånd så som de faktiskt är just nu. Vi måste acceptera allt vi känner, allt vi tänker, allt vi upplever med våra sinnen. Alternativet till acceptans är inte att saker förändras och magiskt blir som vi önskar att de vore. Alternativet till acceptans är att vi förvränger och förnekar, att vi väljer omedvetenhet framför medvetenhet, reaktiva vanemönster framför kloka val och förvirring framför insikt.

Det som händer i nuet är ett resultat av vad vi tänkt, sagt och gjort tidigare. Vi kan inte påverka det som manifesterar sig i här och nu. Det enda vi kan påverka är vad som kommer i framtiden. Och hur gör vi det? Jo, givetvis genom hur vi agerar i nuet. Det vi tänker, säger och gör nu påverkar det som kommer sedan. Det som redan är ett faktum här och nu kan vi inte förändra, men det som händer i framtiden kan vi påverka.

Att inte acceptera det som finns i nuet innebär bara att vi inte kan se klart och tydligt hur saker faktiskt förhåller sig. Vi kan inte se våra egna vanemönster och behov, för att inte tala om andras vanemönster och behov. Endast genom att fullständigt acceptera vår faktiska upplevelse kan vi klart och tydligt se verkligheten som den är. När vi gör de skapar vi förutsättningar för att handla på bästa möjliga sätt. Dessutom slipper vi det enorma psykologiska lidande som uppstår genom att försöka kämpa mot verkligheten och önska att det vi inte kan förändra (nuet) vore annorlunda än det faktiskt är.

Så låt oss återvända till frågan om den misshandlade kvinnan. Det är endast genom att hon fullständigt accepterar (det vill säga är öppen och inkluderande inför) sin upplevelse i nuet som hon kan se tydligt de mönster hos sig själv och hos sin förövare som skapat den situation hon befinner sig i. Hon kan inte förändra sin omedelbara och faktiska situation eller sin ilska, rädsla, smärta, frustration eller hopplöshet genom att förneka dem eller vägra se dem precis så som de är. Acceptans ger henne i själva verket bästa möjliga förutsättningar att bryta de onda cirklar hon befinner sig i och handla på det sätt som är bäst för henne själv och för andra. Acceptans är grunden för verklig och gynnsam förändring.

Det är omedvetenheten som är problemet. Brist på acceptans leder till självvald omedvetenhet som endast bryts genom att man vågar möta verkligheten, i nuet, precis så som den faktiskt är. Ur acceptans föds medvetenhet och närvaro, som leder till insikt och verkligt kloka val.

10 kommentarer »

  • Tore skriver:

    Viktigt klargörande. Frågan är om man borde ha ett annat ord istället för att ändra folks uppfattning av ordet. Jag gillar ”närmande”. Det visar riktningen och att det är en handling.

  • Martin skriver:

    Jag gillar “närmande”. Det visar riktningen och att det är en handling.

    ”Närmande”… Det ordet gillar jag! Motsatsen till närmande är fjärmande och faktum är ju att vi lägger enormt mycket energi på att faktiskt aktivt fjärma oss från vår faktiska upplevelse. Psykodynamikerna kallar det ”försvar”, men till skillnad från dem så tror jag att vi kan leva helt utan psykologiska försvar. Ju mer vi övar oss i att närma oss vår faktiska upplevelse, ju fler av försvaren monterar vi ner.

    Bra ord, som sagt :-)

  • Björn Larsson skriver:

    Väldigt bra förklaring av en princip i Buddhismen som är lätt att missförstå! Man kanske kan utveckla lite genom att säga att det som händer när vi inte accepterar den situation vi befinner oss i är att vi är låsta i ett invant sätt att se den på och att tolka den på. Det är därför som ”vi inte kan se klart och tydligt hur saker faktiskt förhåller sig”.

    ”Närmande” var ett bra ord! Det fångar mycket av vad det handlar om.

  • Martin skriver:

    Man kanske kan utveckla lite genom att säga att det som händer när vi inte accepterar den situation vi befinner oss i är att vi är låsta i ett invant sätt att se den på och att tolka den på.

    Bra klargörande. Som jag skrev nyligen i en annan kommentar så förväxlar vi kartan med verkligheten. Vi tror att vi förhåller oss till en objektiv verklighet när vi i själva verket förhåller oss till våra egna idéer, koncept, tolkningar och värderingar av verkligheten. När vi anser att någon är en ”idiot” så tror vi att det är en objektiv egenskap hos personen i fråga, istället för att se att det är vår egen värdering. Och när vi har satt etiketten ”idiot” på någon blir den en kraftfull kognitiv bias som förhindrar oss från att se klart.

    Acceptans/öppenhet/närmande eller vad vi nu väljer att kalla det hjälper oss att se att saker är fria från karakteristik annat än vad vi själva projicerar. Laktris är inte ”äckligt”, för om ”äckligt” vore en inneboende egenskap hos lakrits skulle alla med nödvändighet tycka det var äckligt. Den här principen blir svårare att acceptera om man exempelvis säger att cancer inte är ”dåligt”, eller något liknande. Men faktum är att för många är cancer det bästa som hänt dem.

    Det är vår tolkning och vårt förhållningssätt som är det avgörande. Det är också det som vi med säkerhet kan förändra. Det finns en klassisk liknelse: En man vill skydda sig från vassa stenar, törnen, grus och allt annat som skadar hans fötter. Han bestämmer sig för att klä in hela världen i läder så att allt ska vara mjukt och skönt att gå på. Som tur är påpekar någon för honom att en bättre strategi är att klä i sina egna fötter i läder.

    Det är oerhört svårt att förändra världen så att den passar och endast skänker oss harmoni, välbefinnande och glädje. En bättre strategi är att istället förändra vårt eget sinne, exempelvis genom att praktisera mindfulness och acceptans/öppenhet/närmande. ;-)

  • Andreas Nordlund skriver:

    Det är ett av de svåraste begreppen eller attityderna att förklara för någon, klient, patient eller annan och min upplevelse är att det lättast görs med exempel eller metafor.

    Ofta kommer det upp om det inte finns människor eller handlingar som gör att en människa faktiskt kan kallas eller benämnas som ond, idiot eller liknande, viljan att ettiketera och döma är stark.

  • Martin skriver:

    ”Det är ett av de svåraste begreppen eller attityderna att förklara för någon, klient, patient eller annan och min upplevelse är att det lättast görs med exempel eller metafor.”

    Har du något exempel på ett exempel eller en metafor som du funnit hjälpsam?

    ”Ofta kommer det upp om det inte finns människor eller handlingar som gör att en människa faktiskt kan kallas eller benämnas som ond, idiot eller liknande, viljan att ettiketera och döma är stark.”

    Finns det verkligen någon människa som är objektivt ”ond” eller ”idiot”? För att ta ett konkret exempel så tyckte många människor att George W Bush var både ond och idiot. Samtidigt var det många som absolut inte tyckte det. Om jag tycker en person är idiot och någon annan tycker samma person är underbar, är då den personen, i sig självt, idiot eller underbar?

    Problemet är att vi inte inser vår egen roll i det hela. Vi har känslan av att personen ifråga är en idiot, i-och-av-sig-självt. Vi ser inte att det är något som kommer från oss, en etikett och ett omdöme som vi själva projicerar. Vi känner bara att det är verkligheten.

    Men om en person verkligen var en idiot, i-och-av-sig-självt, då skulle alla med nödvändighet uppleva den personen som en idiot. Om det var ett objektivt faktum att personen var en idiot, om det var en egenskap hos personen, då skulle ingen kunna uppleva dem på något annat sätt.

    Vi sätter etiketten ”idiot” på andra. Sedan reagerar vi som om det verkligen fanns en objektiv idiot där ute. Vi blir arga och känner att vi inte skulle kunna reagera på något annat sätt (de är ju en idiot som gör idiotiska saker, så självklart blir vi arga). Att vi i själva verket reagerar på vår egen etikett och vårt eget dömande är vi inte medvetna om.

    Hade vi valt en annan etikett, exempelvis ”förvirrad stackare” så kanske reaktionen blivit medkänsla istället för ilska.

  • Sanna skriver:

    Det här med att leva fri från försvar…enligt Freud så är ju humor ett moget försvar, och även om jag inte är nån större anhängare av Freud så kan jag se att humor är ett många gånger bra sätt att förhålla sig till jobbiga fenomen eller känslor. Men är humor också, som du ser det Martin, ett försvar vi bör sträva efter att leva utan? Låter rätt trist…

    Sedan tänker jag också på det att etiketten ”förvirrad stackare” kanske hade lett till medlidande. Är detta eftersträvansvärt? Respektfullt mot människor och deras val? Medlidande och medkänsla är ju kanske inte riktigt samma sak, men medlidande tycker jag är en märklig företeelse som mest känns som förklätt förakt.

    Jag håller på och läser om mindfulness just nu och gillar mycket av tankarna, men tycker att vissa bitar är svåra att förstå ibland…

  • Martin skriver:

    ”Sedan tänker jag också på det att etiketten ”förvirrad stackare” kanske hade lett till medlidande. Är detta eftersträvansvärt? Respektfullt mot människor och deras val? Medlidande och medkänsla är ju kanske inte riktigt samma sak, men medlidande tycker jag är en märklig företeelse som mest känns som förklätt förakt.”

    Fantastisk iakttagelse, att medlidande och medkänsla skiljer sig åt! Jag håller helt och hållet med om att medlidande inte är eftersträvansvärt och oftast grundar sig i en känsla av att vara förmer, av att vara lite bättre än den man har medlidande med. Medkänsla för mig är helt enkelt en stark önskan att en annan människa ska vara fri från lidande. Äkta medkänsla uppstår när kärlek eller omtanke möter någon annans lidande. Jag inser att ”förvirrad stackare” var en illa vald etikett, eftersom den implicerar ett von oben perspektiv som jag inte avsåg. Var och en får laborera med vilken etikett som faktiskt leder till att medkänsla uppstår med en person.

    ”Det här med att leva fri från försvar…enligt Freud så är ju humor ett moget försvar, och även om jag inte är nån större anhängare av Freud så kan jag se att humor är ett många gånger bra sätt att förhålla sig till jobbiga fenomen eller känslor. Men är humor också, som du ser det Martin, ett försvar vi bör sträva efter att leva utan? Låter rätt trist…”

    Att leva utan humor låter absolut inte eftersträvansvärt. De människor som jag träffat som jag upplever varit helt fria från försvar har samtliga utmärkts av en fantastisk humor. De har alla sprudlat av glädje och haft ständigt nära till skratt.

    Man kan säkert använda humor som ett sätt att skydda sig, för att försvara sig mot svåra känslor, eller för att bygga barriärer mot andra människor. Men man kan också använda humor för att ”connecta” med sig själv och andra, för att öppna sig, för att uttrycka glädje och värme.

    Den humor som vi använder för att stänga av oss själva från vår egen upplevelse eller från andra är med andra ord inte eftersträvansvärd. Den humor som vi använder för att komma i kontakt med oss själva och med andra är det däremot. Jag tror att man kan känna skillnaden inom sig själv på dessa två former av humor. Jag tror att det finns humor som inte får oss att känna oss speciellt glada eller lyckliga inombords. Och så finns det humor som väcker sprudlande glädje och lycka inom oss.

    Motsatsen till försvar är att helt och fullt acceptera alla känslor, även de som är svåra. Vi försöker inte förändra vår upplevelse genom exempelvis ”mogna försvar”. Vi stannar bara med det som är och försöker se så klart som möjligt hur vi förvränger och förnekar vår upplevelse. Kan vi göra det behövs inga försvar.

  • Martin skriver:

    Ska sägas också att jag anser att för den som övergivit sina försvar så är humor en naturlig, spontan reaktion på samvaron med andra. Till skillnad från Freud anser jag att kärlek, medkänsla och glädje är vårt naturtillstånd om vi bara skalar bort alla lager av rädslor och osäkerhet som vi samlat på oss. När vi inte längre reser barriärer mot andra människor, eller mot vår egen upplevelse, då är en varm, medkännande humor och glädje det naturliga förhållningssättet gentemot andra och oss själva.

  • Sanna skriver:

    När det gäller medlidande och medkänsla, måste jag säga att jag faktiskt läste fel och läste medlidande, fast du ju skrivit medkänsla.

    Angående humor så har du nog rätt i att humor inte alltid är en form av försvar. Jag prövade igår att förklara all humor som försvar, applicerat på varför man skrattar åt en rocky-strip, och kom in i resonemang som iofs var ganska underhållande men lite väl långsökta. Kunde inte riktigt komma på vilken slags humor som Freud menade var försvar, och om han menade att annan inte var det. Får väl kolla upp saken.

    Kul att läsa bloggen!

Lämna en kommentar!

Skriv din kommentar nedan, eller trackback från din egen webbsida. Du kan också prenumerera på dessa kommentarer melalui RSS.

Var snäll. Håll dig till ämnet. Inget spam.

Du kan använda följande HTML-taggar:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Denna sida är förberedd för Gravatar. För att få en egen avatar som gäller överallt, registrera dig på Gravatar.